Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Birger Ekerlid: På en gropig grusväg i tjälskottens tidevarv

Annons

Under delar av året har jag förmånen – och plågan – att köra långa sträckor på grusvägar. Det är precis som det står i den gamla visan av Gus Morris och Kai Gullmar:

”På en byväg om våren är det lerigt och dant,

 men aj-aj-aj och oj-oj-oj vad det är grant.”

I en annan vers påpekar visförfattaren att ”det skvätter från bilar och skjutsar.”

I tjällossningstider kan man tillägga att själva bilen kränger, halkar och rasslar när underredet skrapar i de djupa fåror som förefaller mer lämpade för potatisodling än bilkörning.

Jag räknar ut att medelhastigheten under de två milen fram till asfalterad väg ligger mellan 25 och 30 kilometer i timmen. Ibland måste bilen krypa fram. För mig personligen spelar det inte så stor roll, men jag tänker på yrkestrafiken och alla som måste använda vägen dagligen för att komma till sina arbetsplatser och serviceinrättningar.

Många människor är beroende av att vägen är framkomlig. Den råkar dessutom ligga i en kommun som är kraftigt exploaterad när det gäller vattenkraft. Borde inte en del av de vinster som rinner ut ur kommunen användas till områdets infrastruktur? Det är en fråga som infinner sig.

Just denna vägstump är ingen isolerad företeelse. Liknande exempel finns överallt, i synnerhet i Norrland. ”Bybor planerar att flytta på grund av den dåliga vägen”, löd en rubrik i ÖP den 26 april. Dagen efter rapporterade SVT Västerbotten att det blir allt vanligare med vägras, framför allt på små vägar. I samma inslag konstaterar en företrädare för Trafikverket att högtrafikerade vägar får mer pengar och bättre underhåll än småvägar. Uppretade bybors klagomål på vägar är ett vanligt ämne på nyhets-, insändar- och debattsidor i tidningarna. 

Denna dystra bild av svensk vägstandard bekräftas av den undersökning som Motormännens Riksförbund årligen gör. De har granskat kvaliteten på 7 300 mil av det statliga vägnätet (Europa- riks- och länsvägar). Standarden är påtagligt sämre i skogs- och glesbygdslänen. Jämtland, Västerbotten och Norrbotten har högsta andelen av de vägar som motormännen direkt underkänner. Det är viktigt att påpeka att den typ av vägar som jag beskriver i inledningen inte ens finns med i undersökningen. Mörkertalet är antagligen mycket stort.

Vi ska inte heller underskatta den betydelse som det enskilda vägnätet har för människors dagliga försörjning. I en motion till riksdagen för ett antal år sedan påpekade Håkan Larsson (C) att en miljon människor använder enskilda vägar varje dag och att tre miljoner resor sker på denna del av vägnätet varje dygn.

Framkomliga och trafiksäkra vägar i gles- och landsbygd är därför en förutsättning för att utjämna skillnaderna mellan stad och land. Usla vägar kan ha en symbolisk sprängkraft som förstärker den negativa bilden av Norrland. Här går det väl inte att bo och arbeta, tänker man vid åsynen av en svårt tjälskottsdrabbad eller regnförstörd väg. Vi behöver bra vägar för att stärka näringslivet i inlandet. 

Vid ett tillfälle för några år sedan hade jag sällskap i bilen av en norrman. Vi åkte längs den väg som syns på bilden.

”Varför har ni inte asfalt på vägarna?” undrade han förvånat.

Ja, varför? Jag kan inte uttala mig generellt om det norska vägnätet, men min erfarenhet är att vägarna där är smala och krokiga, men i många fall belagda. De kan också vara slitna och spruckna, men nog ligger det något i norrmannens förundran över att en förhållandevis vältrafikerad väg kan vara så dålig.

Det ska inte vara lerigt och dant som i visan, utan vi ska kunna koncentrera oss på det vackra och granna landskapet.

Birger Ekerlid

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annons