Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Låt ingen släcka glöden

Annons

Ibland kan jag bli avundsjuk på människor som brinner på riktigt.

Människor som äger en besatthet av något slag – oavsett om det är ett lag, en popgrupp, ett resmål eller vad som helst.

Det verkar så härligt att vara besatt. Att slippa ifrågasätta och tänka på tråkiga saker.

De besatta bara kör!

Till exempel:

De besatta: "Vi älskar Bruce Springsteen. Han ä bääääst".

Jag: "Ja, fast det finns ju andra som…."

De besatta: Tyyyyst, Bruce äääger. Han är störst av alla.

Jag tänker på Bruce Springsteen bara för att han nyss har varit i Sverige och för att han påminner mig om en glöd som jag önskar att jag hade mer av.

Bruce Springsteen får mig att tänka på Li och Boel Forsslund, två av mina lagkompisar i alla år när jag spelade fotboll i Bräcke SK.

De två – Li och Boel – älskar Bruce Springsteen.

När han släppte två nya skivor 1992; "Human Touch" och "Lucky Town" så tvingade storasyster Boel sin mamma att skjutsa henne från Albacken in till Guntans Skivor på Storgatan i Östersund, som hade specialöppet från midnatt samma datum som skivorna släpptes.

Snälla mamma ställde upp så att Boel kunde köpa två skivor till sig och två till lillasyster Li på releasedagen.

Sedan dess har Bruce åkt på turné med jämna mellanrum och kommit till Sverige med jämna mellanrum och Li och Boel har varit på nästan alla konserter.

Boel har sett 17 stycken, två av dem när hon bodde i USA.

Li har sett 15 Bruce-konserter. Hon missade en för sju år sedan när hon låg på BB och födde sonen Ture.

Det har ofta varit konserter i Göteborg, och folk i Göteborg var helt galna och trodde på allvar att Bruce Springsteen skulle köpa hus där för att han älskade Gothenburg och Sweden eftersom han alltid sa det i alla intervjuer. Att det kunde bero på att Ullevi rymmer fler åskådare – det vill säga gav mer stålar till Bruce än vad en konsert på Råsunda hade gjort – var inget argument som bet på de besatta.

Speciellt inte de besatta från Göteborg.

Li och Boel struntar i vilket.

De älskar Bruce och då spelar sånt där ingen roll.

Och nyss har han alltså varit här igen. 25 år efter systrarnas första konsert.

The Forsslund Sisters var där förstås!

Li och Boel, ni är bäst!

Själv är jag för rastlös och ointresserad av livekonserter.

Jag har sett Ulf Lundell några gånger på Storsjöyran och i regnet på Fröjdholmen.

Sedan såg jag Eva Dahlgren i Viskan en gång på 80-talet.

Jag har sett Vaya con Dios på Sjöhistoriska i Stockholm, Gypsy Kings i Miami och Dire Straits i London.

Musikintresset har aldrig riktigt tagit sig, kan man säga.

Men strunt i det. Jag gläds med Li och Boel och alla andra besatta.

Vare sig ni älskar Bruce, hembryggt öl, antikaffärer eller vad ni vill. Låt ingen släcka glöden!