Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Låt fasaden rämna för närhetens skull

Skrota ”Här är ditt liv” och låt alla kändisar i stället vara med i tv-program som ”Så mycket bättre”. För det blir verkligen så mycket bättre.

Annons

Fyrans variant av ”Stjärnorna på slottet” är ett strå vassare än public service-kanalens oändliga middagsbjudningar. Det är bättre än ”Sommarpratarna” också. Och det kan vi tacka musiken för. Konceptet går ut på att sju av våra mest folkkära artister turas om att tolka varandras låtskatter. Alla får ett helt program tillägnat sig. Fast man kan ju undra vad Petra ”September” Marklund gör i gänget. Hon gjorde i och för sig en klockren variant på ”Teddybjörnen Fredriksson”, men hur ska det gå när de andra ska sjunga hennes låtar? Vi som hade samlats i tv-soffan kunde i alla fall inte på rak arm komma på en enda låt med henne.

Hur som helst så törs jag lova att de som såg lördagens avsnitt nu vet tusen gånger mer om Lasse Berghagen än vad vi hade fått veta i en frågestund signerad Ingvar Oldsberg. Eller Fredrik Skavlan för den delen.

Lasse Berghagen grät och skrattade om vartannat. Såg uppriktigt tacksam och rörd ut när han klappade om kollegorna efter deras framträdanden. Berättade om hur det kändes när hans dotter såg rubriken på en kvällstidnings löpsedel där han på skämt pekades ut som mördad, hur han föll pladask för Lill-Babs och om hur karriären tog fart. Han bjöd på både det ljusa och det mörka i en artists liv.

Säkert är det mycket som spelar in för att kändisarna ska öppna sig så pass mycket. Vinet, sällskapet och att de faktiskt bor tillsammans i ett hus på Gotland under en veckas tid. Men återigen: Musiken är viktigast. Det här är människor som alltid använt musiken för att uttrycka känslor. Då spelar det ingen roll att vissa låtar heter ”Luften darrar” och fått stämpeln banal av finkritikerna. Det var en gång i tiden Christer Sandelins sätt att säga något.

Vad skulle vi göra utan musiken? Utan artisterna? De har alltid varit terapeuter för andra och betalat priset själva. Det första som möter en när man lyssnar på Eldkvarns kommande platta ”Kärlekens väg – en mässa” är några rader i konvolutet: ”Sårbarhet är inte bara en svaghet utan ett annat ord för närvaro. Den som visar sin sårbarhet kan komma riktigt nära en annan människa.” Håll med om att det är vackert. Och sant.

Håkan Hellström berättade nyligen i Aftonbladet om hur kass han var i skolan. Men lade också till ”Men jag har en annan intelligens. Jag är känslomässigt överbegåvad.” Hellström skulle jag vilja se i ”Så mycket bättre”. Program utan egofixerade programledare, utan onödiga flamsfrågor, ger artisterna chansen att visa den där överbegåvningen och den närvaro som de oftast bara visar på scenen.

Vi behöver artister som Lasse Berghagen. Framför allt behöver vi vuxna män som törs sitta och snörvla av gråt inför sex kollegor och en hel tv-publik. Det berörde. Inte många tycker att han är fjantig för det. När jag pratade med Caroline af Ugglas i veckan inför hennes spelning i Östersund sa hon att hon inte kunde förstå varför människan måste ha hemligheter och hålla upp fasader när vi ändå vet så väl att vi alla sitter i samma båt.

Nej, välj Plura Jonsson. Kom nära i stället.