Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Betraktelse: Trettondedagsminnen

Min första Trettondedag Jul har jag svårt att minnas - av förklarliga skäl. Då kom jag nämligen till världen för 75 år sedan. Det var i den lilla byn Björkland, belägen mellan Adak och Kuorbevare i Lycksele lappmark.

Annons
Foto: Henrik Flygare

Men mina föräldrar Astrid och Ingvar mindes och berättade om den kristliga kyla som rådde. Krigsvintrarna medgav ingen trettondedagsblida och termometern visade 43 minusgrader. Både ren- och fårskinn användes för att lindra kalldraget i stugan. Hanna från granngården kom till undsättning vid nedkomsten som skedde i köket.

Den stränga kölden höll i sig även vid tiden för dopet i mitten av januari. Då anlände den väl påpälsade komministern Olof Wallin och förrättade mitt dop i samma kök.

Mina tidigaste egna minnen av Trettondedagen är förknippade med Voijtjajaure kapell i Tärna församling. Det var under folkskoleåren. Särskilt minns jag högmässans avslutning, då alla reste sig och sjöng "Tryggare kan ingen vara" á capella. Den traditionen är alltjämt levande. Psalmen sjungs även på samiska: "Jupmel Aehtjien seadtoes maanah".

För mitt inre öga kan jag se kyrkoherde Oddmar i predikstolen. Han förkunnade både länge och väl. Då kunde jag inte ana att den uppgiften skulle bli min under många trettondedagshelger i Voijtjajaure kapell.

Efter prästvigningen 1968 fick jag min första tjänst i Jukkasjärvi församling. Men innan flyttlasset gick från lärdomsstaden vid Fyrisån fick Kajsa och jag bära fram vår dotter Aili till dopet. Det skedde på Trettondedag Jul i Almtunakyrkan. Vi tände dopljuset och läste Jesu löftesord: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus" (Joh. 8:12).

Väl på plats vid Torneälvens stränder firades de vise männens helg främst i Jukkasjärvis anrika helgedom kallad Susanna-kyrkan. Här fick jag läsa löftesordet både på samiska och finska: "Mun lean mailmmi cuovggas... Minä olen mailman valo."

Ett par år tjänstgjorde jag i Kaitum-kapellet på Epifania-dagen. Epifania är den vanliga benämningen på Trettondedag Jul i kristenheten. Det grekiska ordet betyder "uppenbarelse" och syftar på att Gud uppenbarar sin härlighet i Jesus Kristus. I den vackra Kaitum-dalen var det också lätt att instämma i Dag Hammarskjölds ord på kyrkklockan: "Ett landskap kan sjunga om Gud."

När jag tillträdde tjänsten som kyrkoherde för samerna i Sverige 1979 blev trettondedagsfirandet i Tärna återkommande i min nomadiserande tillvaro med undantag för de helger jag predikade i Lannavaara inom Vittangi församling. Där ägde också laestadianska samlingar rum i Prinsessan Eugenies Minneskyrka. Lannavaara-barnens smittande sång har etsat sig fast i mitt inre liksom deras bön för renarna, när den hårda snön lindrade dem att komma åt lavbetet.

I Tärna inleddes helgen på trettondedagsaftonen med program i samegården, det tidigare ålderdomshemmet. Vid samlingarna blev jag påmind om besöken hos min morfar Frans och hans syster Lina på deras ålders höst.

Till högmässan i Voijtjajaure kapell färdades många församlingsbor på skiftande väglag. I nådens år 1981 uteblev blidan. Det var i stället svidande kallt och bilen blev så trögstyrd att jag måste påbörja kurvtagningen i förväg. Då hade jag sällskap av Lennart Wallmark, även han präst och tidigare rektor för Samernas Folkhögskola i Jokkmokk.

De vise männen i evangeliet har ju uppfattats som tre till antalet. Passande nog var vi lika många präster på plats, fast utan guld, rökelse och myrra! Vi kyrkkaffet kom någon på att kalla oss Kaspar, Melkior och Balthasar, legendens kungliga namn på de vise männen. Det kändes hedersamt!

På Siljeströms i Tänndalen

Till anrika Siljeströms fjällpensionat

kom trettondag jul en kyrkans prelat

utan båd´ myrra och kunglig ornat.

Där höll han predikan på stående fot

om barnet i krubban av Jesse rot

som fjärran vismän strävade mot.

Fast det var långt till skymmande kväll

tändes då stjärnan på himmelens päll

högt över Hamra snöklädda fjäll.

Efter tillträdet som kyrkoherde i Tännäs-Ljusnedals församling i början av 90-talet kunde jag glädja mig åt ett lika levande trettondedagsfirande som i Tärna. Under många år vallfärdade man till Siljeströms pensionat i Tänndalen. Där tog det gästfria värdparet Ylva och Peter Sörgjerd emot både församlingsbor och turister. Vid kyrkkaffet höll jag som regel ett mindre allvarligt husförhör. Frågorna var på rim, som till exempel: "Vilket träd gav bättre sikt åt liten man med ringa vikt?"

(Svaret på frågan ovan: Tullaren Sackeus klättrade upp i ett mullbärsfikonträd, Sykomor, för att få syn på Jesus).

Sedan några år firas helgen på Tänndalens bygdegård med stort engagemang av byalaget. Förutom "Gläns över sjö och strand" sjunger vi också en "fjällnära" psalm som jag diktat till Nathan Söderbloms melodi (Sv.ps.200). Ett par av verserna lyder:

Se solen stiger som i bön

och målar Vigelns högsta krön

med sina gyllne strålar.

Du barn som ljuset till oss bär,

tack att du kommit oss så när

bland vinterfjäll och vålar.

Vi sjunger dig vårt lov och pris

med vinden över Rogens is.

O Krist följ oss på färden.

Hjälp att vi ser vår bror i nöd,

som saknar hem och dagligt bröd.

Sänd oss som ljus i världen!

Bo Lundmark

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Länstidningen Östersund Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Länstidningen Östersund Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel
Annons