Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Läs ett utdrag ur Solveig Vidarsdotters "Isvittring"

I dag utkommer Solveig Vidarsdotters debutbok, kriminalromanen "Isvittring" som utspelar sig i Gäddede. LT publicerar två kapitel ur boken.

Annons

Fredag 18 november

Vaktmästare Sture Larsson hade kommit en stund tidigare än vanligt till Forsgården för att hinna röja undan snön som fallit under natten. Klockan var kvart i sex. Vinden hade mojnat och snöfallet upphört.

Han parkerade mitt på gårdsplanen. Traktorn stod i ett garage en bit bort och han skulle hämta den och snöslungan så snart han skottat klart framför entrén. Sture Larsson pulsade fram genom snön till cykelskjulet där han förvarade skyffeln. Han öppnade dörren och letade sig vant fram till vredet på innerväggen och tände taklampan. I det ögonblicket förändrades allt.

Pojken bara hängde där.

Från en bjälke i taket dinglade en av elevhemspojkarna.

Efter en tiondelssekunds tvekan kastade sig vaktmästaren mot raden av cyklar och klättrade upp på högen som bildades under honom. Han försökte balansera på snurrande, knarrande och frusna däck. Ekrarna gav vika under hans tyngd. Pedalerna var i vägen och vägrade hålla sig stilla.

Han tog tag om pojkens höftparti med ena armen, lyfte upp honom, greppade morakniven han hade i bältet och sträckte sig mot repet. Kniven nådde nästan fram. Han lyfte upp och hoppade i en enda rörelse och lyckades skära av repet ovanför öglan. Sedan föll de båda rakt ner.

"Tänk, tänk", viskade han skräckslaget medan han trasslade sig loss. Pojken, som hamnat på rygg, låg på snedden över de omkullvälta cyklarna. Sture Larsson krängde av sig jackan och lade den i snön strax utanför skjulet, där det fanns mer plats. Han lyfte ut pojken, placerade honom på jackan och satte sig på huk bredvid. "Andning, blödning, chock", mumlade han och lossade repet som hade lämnat tydliga märken på huden. Tafatt utförde han något som liknade konstgjord andning och varm luft sökte sig förgäves in i den svala kroppen.

Ingen reaktion. Han tryckte några gånger på bröstkorgen, men var osäker på hur man skulle göra och rädd för att ta i för mycket.

Pojken var förutom en randig pyjamas bara klädd i klent snörade kängor och saknade strumpor. Ögonen var slutna och huden i ansiktet hade en onaturlig nyans.

Paniken kom krypande. Mobilen låg förstås på laddning hemma på hallbyrån och han tog beslutet att köra direkt till sjukstugan. Det skulle ta alltför lång tid att låsa upp elevhemmet, väcka föreståndarinnan, ringa 112 och invänta ambulans. Pojken skulle inte klara sig, barnen skulle vakna och allt förvandlas till kaos. Försiktigt lyfte han pojken och lade honom i baksätet.

Med en rivstart vände han bilen, körde förbi pensionärslägenheterna i väg ut på den ringlande vägen, ner på Storgatan. Plogbilen hade nyss passerat och han körde på den vänstra plogade sidan av vägen.

"Satans jävlar", väste Sture Larsson när han svängde ut på Brogatan. Det skulle inte finnas någon personal på sjukstugan ännu. Det var för tidigt. I stället valde han att svänga upp till läkarvillan som låg i sluttningen vid Forsbron.

Han parkerade framför doktorns garageport, lämnade motorn igång och rusade mot ytterdörren. Klockan hade ännu inte slagit sex och han fick ringa på flera gånger innan dörren äntligen öppnades.

Distriktsläkare Clara Hansen såg frågande på honom och kvävde en gäspning. Under morgonrocken skymtade han en pyjamas.

"Jag har en unge i bilen. Du måste hjälpa honom", bad Sture Larsson med gråten i halsen.

"Jag tar mig en titt", svarade hon oberört, som om det hörde till morgonrutinerna och hämtade ett par glasögon. Hon klev i ett par gummistövlar och följde med ut.

När han öppnade dörren till passagerarsätet böjde sig läkaren in i bilen och började varsamt ruska på pojken.

"Vakna, hör du, det är doktor Clara! Hur mår du?"

"Jag hittade honom hängd i cykelskjulet. Han har försökt ta livet av sig."

Informationen fick Clara Hansen att omedelbart krypa in i baksätet. Hon höll fingrarna mot halsen och letade efter pulsslag. Hon strök med handen över pojkens svullna kinder, gav Sture Larsson en sorgsen blick, klev ur och stängde bildörren.

"Slå av motorn är du snäll. Det finns tyvärr inget jag kan göra. Han har varit död ett bra tag", sa hon och skakade på huvudet. "Jag känner igen honom. Vad heter han?"

Den morgonskrovliga rösten förstärkte hennes danska accent. Sture Larsson hade svårt att förstå vad hon sa och dröjde något med svaret.

"Han heter Thomas Ivarsson och bor på elevhemmet", sa han, lutade sig in mot förarplatsen och vred om nyckeln.

"Vad heter du? Jobbar du där?" Hon lät mildare på rösten nu.

"Jag heter Sture. Sture Larsson. Jag skulle röja snö. När jag gick in i skjulet efter en skyffel hängde han där. Jag skar ner honom och kom hit så fort jag kunde för jag trodde att det kanske skulle gå att rädda honom."

"Kom med in och sätt dig och vänta medan jag ringer några samtal", svarade läkaren lugnt.

Han sjönk ihop på en stol i hallen väl medveten om att han klampat in i villan med grovkängorna och smutsiga arbetsbyxor. Hon gick in i ett angränsande rum och stängde om sig. Snön föll i klumpar från skorna ner på golvet och lämnade våta fläckar där den smälte. Parketten kommer att ta skada om ingen torkar upp, tänkte han. Han tog av sig sin öronlappsmössa och vred den mellan händerna, varv efter varv, medan han såg sig omkring. Läkarvillan var känd för sin ovanliga arkitektur och hade beskrivits i någon inredningstidning hade han hört. Själv läste han inte sådant. Stora tavlor som inte föreställde något hängde överallt.

"Polisen skickar någon så fort de kan. Kör du mig ner till vårdcentralen?" sa Clara Hansen när hon kom tillbaka.

Det lät mer som en befallning än en fråga.

Medan Clara Hansen låste upp och larmade av sjukstugan, öppnade Sture Larsson bakdörren, lyfte upp kroppen och bar in den.

Han stod och väntade i vestibulen, med en död pojke i famnen, då läkaren tände belysningen. Det knastrade i lysrören i taket. Han kunde inte hjälpa att han irriterade sig över de utspridda tidningarna i väntrummet. Han tyckte inte om oordning. Tanken på bakterierna som måste gro på alla ytor de sjuka patienterna rört vid gjorde honom nervös.

De gick genom korridoren utan att säga något, doktorn först och han själv efter. Det luktade sjukhus, desinfektionsmedel och gummihandskar. Han önskade att han varit någon annanstans och gjort något annat, burit på något annat än ett dött barn. Allt var så overkligt.

Clara Hansen visade en brits i ett av undersökningsrummen som han kunde lägga kroppen på. Han gjorde det försiktigt som om Thomas Ivarsson fortfarande levde. Det var förbannat att han inte hade kunnat göra något för att rädda honom. Den här dagen hade börjat så fel, så fel.

Sture Larsson kände att han hade gjort sitt – vände sig om och gick mot utgången. Han måste bara ut därifrån, men han stannade till, vred på huvudet och öppnade med viss tvekan munnen. Han var tvungen att säga det fast det bar emot.

"Det är förresten inte konstigt att han hängde sig", sa han så högt att det ekade i korridoren. "Det var nästan ingen som var snäll mot honom. Hoppas han har det bättre där han är nu."

"Vänta! Stanna kvar en stund så kan vi prata om det som hänt!" ropade Clara Hansen efter honom medan dörrarna slog igen.

KAPITEL 5

Ingrid var inte riktigt vaken då hon svarade i telefonen som hunnit ringa några signaler. Hon tände hallampan, satte sig ner på telefonbänken och rosslade ur sig ett "Kvarnberg". Personen i andra änden presenterade sig som vakthavande polisbefäl i Östersund. Det fick henne att kvickna till och hon försökte få ordning på tankarna. Hon hade bara sovit några timmar, i kläderna hon burit under gårdagen, och hon frös eftersom hon inte kommit ihåg att vrida upp termostaten innan hon somnade.

"Är du redo att börja jobba?" sa befälet när det var etablerat att han fått tag på rätt person.

"Jodå, i princip", sa hon fast rösten inte riktigt ville. "Men jag skulle börja på måndag hade vi sagt. I dag ska jag fixa med …"

"Du behöver rycka in", avbröt han. "Vi har ett självmord. En pojke på internatet där uppe har hängt sig ute i ett cykelskjul."

"Åh nej, vad fruktansvärt. Hur gammal var han?"

"I tioårsåldern."

Ingrid stelnade till. Ett självmord på elevhemmet där hon själv hade brukat leka när hon var liten? En tioåring som tagit livet av sig? Hon letade efter något att anteckna på men fann inget så hon lyssnade uppmärksamt till vad befälet hade att berätta. Vaktmästaren hade hittat pojken och skurit ner honom och sedan kört hem till distriktsläkaren. Hon hade konstaterat att han var avliden och nu befann sig kroppen på vårdcentralen. Erland Skogmo var sjukskriven och övrig personal i Strömsund var på fortbildning så hon var tvungen att rycka in och jobba. Teknikerna och förhörsledarna förväntades hinna komma fram till lunch och hon skulle bara behöva ta hand om det mesta akuta, som att spärra av och att underrätta de anhöriga.

"Så familjen vet inget ännu?"

"Räkna med att du och prästen informerar dem tillsammans. Jag har pratat med den som har jouren på Strömsunds kommun. De sköter kontakterna med skolan, elevhemmet och kyrkan."

"Hur ska jag prioritera?"

"Det första du gör är att spärra av. Gör en väl tilltagen avspärrning, ingen fårkätte."

"Visst. Ska jag spärra av invändigt på elevhemmet också trots att kroppen hittats utanför?"

"Ja, men ta det lugnt. Rusa inte in, barnen bör inte få veta något innan anhöriga underrättats. Åk tillbaka senare när de gått till skolan. Då kan du passa på att be föreståndarinnan om adressuppgifter på barnen och personalen. Och till den där vaktmästaren som måste förhöras."

"Ska jag försöka få tag på honom snarast möjligt?"

"Det är ingen ko på isen. Dödsbuden är viktigast. Efter att du spärrat av skjulet åker du till vårdcentralen, tar ett snack med läkaren och ber att få göra en yttre kroppsbesiktning."

Ingrid hade svårt att samla sig, svårt att fokusera. Rutinerna vid självmord var tydliga men det här skulle inte hända där hon bodde, inte i hennes trygga lilla värld.

"Ska någon från rättsmedicin komma hit?" frågade hon.

"Eftersom kroppen flyttats tyckte inte jag och läkaren att det är nödvändigt. Jag rekvirerar den lokala bilen för transporten till Umeå. Det är ju en bit dit och det är lika bra att få i väg kroppen snarast möjligt. Bilen åker så snart föräldrarna har fått se pojken."

"Ett litet problem bara, min uniform har legat ute i bakluckan i natt och är frusen och jag har inga nycklar till stationen."

"Civil klädsel får lov att duga. Det viktigaste är att du kan ta det här och det är inte större brådska än att städerskan som börjar klockan sju kan släppa in dig. Du hittar säkert det du behöver annars ringer du bara. Tänk som sagt på barnen och kom ihåg att vara diskret vid elevhemmet."

"Diskret? Med en rulle avspärrningsband?"

"Gör så gott du kan", sa han och avslutade samtalet.

Det var alltid ledsamt att åka ut på den här typen av jobb. Hon hade varit med om det ett flertal tillfällen, då hon vikarierade som yttre befäl vid ordningspolisen, både naturliga dödsfall och självmord. Hon hade en viss vana av situationen men det var skillnad nu när hon var ensam ansvarig på plats.

Det här var ingen bra start på nya jobbet, tänkte Ingrid och satte fart.