Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lars Winnerbäck

"Hosianna"

(Universal)

Bästa låt: "Gå med mig vart jag går"

Annons

Det tar exakt en halv låt. En halv låt, sedan lägger sig ett odefinierbart tryck över bröstkorgen. Det är ångest. En ångest som ligger kvar genom "Hosiannas" tio spår.

Missförstå mig inte här nu - jag älskar musikmörker. Lika väl som en banal mastodonthit från random musikfabrik kan kittla sinnena, lika viktiga är trasiga marianerdjupa alster från de olyckliga männen. Men det måste någonstans finnas lite ös, lite driv, lite vilja.

Det lyckas Winnerbäck bara uppbåda i ett par tre spår på denna sin tionde skiva. Som i larmiga Thåström-duetten "Gå med mig vart jag går". Samma sak i öppningsspåret "Vi åkte aldrig ut till havet". Där ligger mörkret tungt men låten har en botten som väcker nyfikenhet. Men trots några postrock-försök och hans mest religiösa texter hittills lyckas han inte förnya sig. Problemet är att när Winnerbäck är som bäst på "Hosianna", då låter han som Thåström. Han borde inte vara som bäst när han låter som Thåström, han borde vara som bäst när han låter som sig själv.

I övrigt är det här en skiva full av - musikaliskt sett - ganska meningslöst ältande. Han sjunger: "Jag tar en halv potatis på den rikaste buffén/Jag fattar inte hur det kunde bli så/Jag vill bara inte ha". Symtomatisk textrad. Winnerbäck famlar runt, hittar ingen riktning och blir slav under sin egen kompetens. För kompetent är det, inget snack.

I en av sina sällsynta intervjuer berättar Winnerbäck om sin ångest över att ha "sålt ut sig" i och med invigningsspelningen på Tele 2 Arena nyligen. Det borde inte vara hans största problem. Hans största problem borde vara oförmågan att rycka upp sig.

Sara Haldert/TT