Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Länstidningen 1924: "skojigt på redaktionen med kaffe o bakelser varje dag!"

LT fyller 90 år i år. Många profiler har passerat i spalterna. En del har jobbat upp mot 40 år på tidningen – och har hunnit bli välbekanta ansikten. Vi har bett dem att se tillbaka och berätta om sitt bästa minne från sin tid på Länstidningen.

Klicka här för att läsa tidigare delar i artikelserien

Annons

Tanken var att, som jag blivit ombedd, skriva om något minnesvärt jobb från min LT-tid. Men under pågående forskning för en bok jag jobbar på satt jag och bläddrade i gamla brev och papper hemma. Plötsligt föll blicken på ett grönaktigt kuvert. Det var märkt LÄNSTIDNINGEN och adresserat till min faster och namne Elisabeth Rydell.

När jag såg poststämpeln – 1924 – insåg jag att här var mitt bidrag till LT:s 90-årsjubileumsserie.

Det är tidig höst 1924 och Östersund har just fått en ny tidning, Länstidningen i Östersund. De första tre åren ska den ges ut som veckotidning och bara en handfull nummer har därför hunnit komma ut sedan premiären den 18 juli. Framtoningen är dock kaxig från start och tidningen, som stolt utropat sig till Socialdemokratiskt organ för Jämtland och Härjedalen, har stora planer för framtiden.

Det har också dess senast anställda medarbetare, 17-åriga Astrid Wasell, som den här dagen, trots sin unga ålder, lämnats "helt solo" på redaktionen. Så som så ofta annars när hon får en stund över passar hon på att skriva brev till sin bästa kompis Elisabeth Rydell.

Astrid är från länets södra delar och Elisabeth från Krokom. De träffades fyra år tidigare när de började realskolan i Östersund tillsammans. Sedan dess har de varit som ler och långhalm och kommunicerat livligt via brev när de varit på skilda håll. Så har de gjort sedan realexamen samma vår då Elisabeth åkte till Sundsvall för att gå kontorsutbildning.

Astrid stannade i stan och fick snabbt jobb på den nya tidningen. Hon kan knappt tro sin goda lycka, hon stortrivs både på jobbet och i själva staden – tillvaron ser verkligen ljus ut.

Fastigheten på Storgatan 11 där tidningen har hyst in sig, är förvisso gammal och dragig, men på redaktionen är trivseln på topp. Grunden för den goda stämning som varit rådande på tidningen under mina år där tycks alltså ha satt sig i väggarna mycket tidigt. För säg den LT-medarbetare i våra dagar som inte känner igen sig lite i Astrids beskrivning:

"Det är väldigt skojigt på den här redaktionen. Dom bjur på kaffe och bakelser varje dag. En dag var det in en farbror o bjöd på päron!"

Nej aldrig kunde hon tro att det skulle vara så gudomligt roligt i stan. Hon vill förstås dela upplevelsen och försöker enträget påverka Elisabeth att komma dit: "Att du inte kan skaffa dig nåt jobb här i stan", klagar hon och tillägger: "Du borde väl åtminstone komma in och lära dig maskinskrivning!"

Men trots Astrids rapporter om stadens rika nöjesliv och alla stiliga karlar hon träffar, på redaktionen och utanför står Elisabeth emot frestelsen (hon har troligtvis inget val) och blir kvar i Sundsvallstrakten, där hon efter avslutad utbildning börjar jobba på kontoret i familjens sågverksföretag Nya Söråker.

Första brevet från LT, daterat 3 september, skriver Astrid på officiellt brevpapper för "Jämtlands Läns Socialdemokratiska Partidistrikt Östersund" . Att sådant fanns till hands är föga förvånande med tanke på hur starkt partipolitiskt bundna tidningarna var vid den här tiden. 1924 var det förstås extra tydligt. Det var ju valår och när premiärnumret kom ut den 18 juli var det bara två månader kvar till valet till riksdagens andra kammare. I det fyrsidiga bladet dominerades spaltutrymmet av två saker: den S-politiska propagandan och uppmaningar till läsarna att prenumerera eller eljest stödja tidningen.

Dessutom hade Astrid redan vintern innan berättat för Elisabeth att hon gått in i "socialdemokratiska ungdomsklubben". Fast nu var det inte i första hand politiskt engagemang som motiverade henne att gå med, det måste Astrid i ärlighetens namn erkänna. Lockelsen låg egentligen på annat håll:

"Det var mest i tanke på en stor basar med dans efteråt, som lär ska anordnas efter jul."

Så det är bara att konstatera, skriver hon, "eljest är jag egentligen icke politiskt lagd. För hur skulle väl för övrigt en konstnär vara politiker?"

Att hennes intressen – och begåvning – ligger mer åt det konstnärliga hållet är inte svårt att se. Breven är flitigt illustrerade med teckningar, ofta i modetecknarstil men med en egen personlig touch.

Nej, politik kan verkligen vara tröttsamt tycker Astrid, som i ett senare brev en lördagseftermiddag i början av november ger denna målande beskrivning av läget på redaktionen:

"Redaktör Annér är här och skriker och babblar frisinnad politik så jag blir alldeles irriterad! Djäkla karl!"

Vad den frisinnade redaktören från Jämtlands Tidning gjorde på S-kollegan Nils Anderssons tidning* förtäljer inte historien men Astrid är redan på dåligt humör, av den enkla anledningen att hon håller på att frysa häcken av sig: "Sablar va kallt det är här. Jag blir alldeles klömenhänt**," skriver hon och påpekar att det inverkar menligt på hennes skönskrift. För "eljest skriver jag en förtjusande vacker stil!!??"

Men lite får man ju stå ut med, för detta är inte vilket jobb som helst för Astrid, som drömmer om att bli journalist och anförtror Elisabeth sina planer att komma in på en skola där lämplig utbildning erbjuds: "Jag hoppas verkligen att jag får gå nån gång på journalistplatserna", skriver hon.

Elisabeth tycker hon satsar rätt. Astrid är verkligen begåvad. "Hon skriver så skojigt och illustrerar sina brev", skriver Elisabeth i brev till sin mamma (min farmor).

Så trots babblande politiker och kalla lokaler fortsätter Astrid att trivas på LT. Efter en flytt till ny redaktionslokal har det också blivit bättre:

"Vi har flyttat nu och har så förtjusande på alla sätt (tidningen förstås). Vi ha ljusblå tapet o ekmöbel. Den ljusblå säges ha en lugnande inverkan. "

"Och", tillägger den alltid slagfärdiga Astrid: "det behövs nog för mittemot oss ha vi en likkistfabrik ständigt påminnande oss om döden."

Så lät det den 4 november, men bara två dagar senare har saker och ting radikalt förändrats. Den 6 november fattar Astrid pennan och skriver, på eget brevpapper, till Elisabeth:

"Nu är jag inte på tidningen längre!".

I slutändan var det politiken det stöp på – det fanns inga framtidsutsikter för en ung ambitiös 17-åring som Astrid, enligt henne själv:

"Inte sjutton hade jag lärt mej till journalist på den där röda!"

Men hon har inte gett upp journalistplanerna utan redan nästa dag gick hon till konkurrenten, den "frisinnade" chefredaktören Wilhelm Annér på Jämtland Tidning.

Han hade dock inte så mycket att erbjuda annat än sympati:

"Han tyckte att jag var alldeles för ung än, i synnerhet som man fick vara uppe ända till 3 och 4 på morron, på den tidningen åtminstone. Men för övrigt var karlen mycke trevlig och sympatisk och rekommenderade journalistyrket på det varmaste."

Medlemskapet i S-klubben, som hon tidigare berättat om, sprack också. När det kom till kritan gick hon aldrig med. "Jag har ju egentligen inga politiska åsikter", skriver Astrid som också besviket konstaterar att den utlovade balen inte heller blev av. Så det var mest bara depp med allting.

Astrid var tillfälligt rådvill och behövde tänka över sin situation, hon skulle därför vara hemma ett tag. "Men hon tänker fortsätta på journalistbanan", anförtror Elisabeth sin mamma.

Astrids sejour på Länstidningen blev således kort, bara drygt två månader, men genom sitt flitiga brevskrivande och sina målande beskrivningar har hon gett eftervärlden en unik liten inblick i hur det var på LT-redaktionen dessa första månader 1924.

Det får vi tacka henne för!

Av Astrids journalistplaner blev det inte så mycket men vänskapen med Elisabeth bestod. En bit in på 30-talet åkte de till Göteborg tillsammans för att gå sjuksköterskeskola. Långt senare gifte sig Astrid med en norsk skeppsredare och min faster med en konstnär.

De förblev bästa vänner livet ut.

*Wilhelm Annér var vid den här tiden chefredaktör för Jämtlands Tidning och så kallad "frisinnad", alltså folkpartist . Han satt också i riksdagen för folkpartiet. Länstidningens redaktör var förstås socialdemokrat, hette Nils Andersson och kom från Borlänge. Även han blev senare riksdagsledamot.

**klömenhänt var jämtska för "valhänt av köld"

Elisabet Rydell-Janson

Läs nästa vecka: Ulf Wallin berättar om ett av länets märkligaste mord – Stegsmordet 1986.