Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Länsrådet som blev bokförläggare

/

Resorna är många men rötterna viktigare.

När förre länsrådet Tage Levin ger ut böcker ryms både en känslosam 1800-talsbonde och samtida graffitimålare.

Viljan är att Jämtland ska synas.

Annons

"Och för att resan skulle blifva så billig som möjligt gingo vi västra vägen öfver Nybodarne, Klumpen, Raftkälen, Raftsjöhöjden, Munkflohögen, Storbränna, Grötom samt skogs ginvägen öfver Kläppe till Östersund och dervid tog skjuts endast efter landsvägen Häggenås – Hölje."

Det brunröda tegelhuset, högt på centrala Frösön, har vita märken av snöslungans färska framfart. Småkakorna till kaffet ser konstgjorda ut men är på riktigt. Tage Levin är nyss hemkommen från Kuba och om någon vecka åker han till Thailand i sin roll som ordförande i Svensk-thailändska handelskammaren.

En kallklar dag som i dag kan man se härifrån till järnvägsstationen där Gåxsjöbonden Olof Pålsson och hans fru efter fotvandringen tog tåget till Sundsvall och ångfartyget Nordstjernan vidare mot Stockholm år 1881. En orsak till resan var "att få se".

Nu, mer än ett sekel senare, vilar nyutgivna "Ol Pålsa krönika" på Tage Levins bord. Förhandsbeställningar har kunnat finansiera merparten av tryckkostnaden.

– Han har ju varit känd, men han har varit svårtillgänglig, säger Tage.

Fem handskrivna volymer på runt 500 sidor finns i original på Minnesbanken i Östersund där en maskinutskrift också förvaras.

– Det är skrivet prydligt med bläckstift, stålstift, man får bläddra i dem med vita tyghandskar. Det känns högtidligt, säger Tage.

Där berättar Ol Pålsa om livet i norra Jämtland i sent 1800- och tidigt 1900-tal.

– Han var så känslosam, säger Tage.

Ol Pålsa skriver om hur lillflickan Gunilla dör i scharlakansfeber kort efter föräldrarnas Stockholmsresa och hur de förebrår sig själva för att ha lämnat barnen ensamma med farmor. Den strame mannen på det svartvita fotografiet med renrakade kinder, tussiga polisonger, välkammad sidbena och blicken stadigt fäst i fjärran blir till en småbarnspappa som flaskmatar sin nästyngsta medan minstingen ammas av sin mamma.

Idén att ge ut krönikan kom från Kjell Sundström, redaktör för Hammerdalskrönikan där Tage också medverkar. Tage började fotografera av sidorna för transkribering innan han hittade ett program som gör maskinskriven text digital. Till sin hjälp har han haft tre av Ol Pålsas barnbarnsbarn: Nisse Carlsson, Gunvor Odelberg och Kerstin Malmenstam. I höstas kom krönikan ut på Tages eget förlag.

Gent över skogen från Gåxsjö är det knappa milen till Fagerdal där Tage är uppvuxen. Det var där hans faster skällde ut sin bror för att Tage inte skulle få studera vidare: "Klart pojken ska läsa!". Fast han erbjöd sig faktiskt att bli bonde på villkor att pappan köpte en traktor.

– "Det är ju för dyrt att köpa traktor, likt bra han får färe", härmar Tage sin far och skrattar åt minnet.

– Men jag tycker att bondeyrket är fascinerande, det är så mångsidigt, säger han och ser ut som om han gott kunde ha tänkt sig det livet också.

Det blev gymnasiet i Östersund och föreningen Lyran med tidskrifterna Heimdall och Ett Äpple. Första skrivjobbet för Länstidningen och egen ungdomsspalt med mycket jazz i Östersundsposten.

Studierna fortsatte med statskunskap, ekonomisk historia, sociologi och nationalekonomi innan han kom in på utrikesdepartementets aspirantutbildning – samtidigt som Jan Eliasson. Men rötterna var viktigare än resor och han landade på inrikesdepartementet där han blev sekreterare i en lokaliseringspolitisk utredning som pågick åren 1967–69.

– Det var första gången som regionalpolitiken fick ett namn och en mening.

När Ol Pålsa föddes 1840 hade Jämtlands län 45 000 invånare och när han dog 1925 nära det tredubbla. I det tidiga 50-talet nådde befolkningskurvan i länet sin topp.

– Det var då det stora raset kom, en tredjedel av befolkningen i byarna var som bortsopade på ett par decennier.

Ordförande i utredningen var Mats Lemne:

– Vi skulle bara mumla i utredningen sa han. Men just då vände det, fyra, fem månader innan vi var klara.

I en debattartikel i DN vände sig statsminister Tage Erlander mot utflyttningen från Norrland – något måste göras. Instruktionerna vände från att mumla till:

– Skriv allt ni kan! Ta med allt ni kan!

Det blev förslag om sysselsättningsstöd, industricentrum, investeringsbidrag, decentraliseringar och inspiration från Storbritannien. Den allmänna stämningen av AMS – i folkmun förkortning för Alla Måste Söderut – försvann.

I början av 70-talet växer länet återigen. Som regionalpolitisk chef på Statens Industribyrå ger Tage år 1985 en kommentar: "Vår studie bekräftar och understryker allvaret i de siffror som pekar på en ny våg av utarmning av stora delar av landet. Får detta fortsätta blir framtiden ytterst besvärlig i glesbygden och på de mindre industriorterna."

Runt 1990 dalar kurvan. År 2012 är den nere på ungefär samma nivå som 70-talets lägsta.

– Utan Norrland skulle Sverige vackla och irra omkring, Norrland är Sveriges ryggrad. Vi bär Sverige på våra skuldror men det begriper de inte söderut, säger Tage.

Han beundrar Po Tidholm vars reportagebok Norrland ilsket skriker om sakernas tillstånd. Han uppskattar att Nisse Eriksson och Sten Rentzhog härjar i regionfrågan.

Själv fick han under åren som länsråd ständigt fick stå till svars, skuldfrågan var hans:

– Nu undviker jag att hålla på med offentlighet, jag producerar böcker på kammaren, men min avsikt är fortfarande att Jämtland ska synas.

1987 landade Tage Levin som länsråd på Länsstyrelsen i Jämtland. Sven Heurgren var landshövding.

– Jag hade den lyckligaste perioden i mitt yrkesliv då.

Möjligheterna till stöd fördubblades med EU-inträdet 1995. Det gick att förändra och skapa jobb i orter som Ulriksfors, Pilgrimstad och Ytterhogdal. Somt finns kvar, annat inte:

– Om ledningarna finns i Stockholm så kommer det alltid någon ny företagsekonom som vill utmärka sig och lägger ner för att de tycker att det är olönsamt.

Det var i arbetet som länsråd Tage Levin började göra böcker. Han menar att Jämtland har en styrka i och med traditionen av småföretagsamhet.

– Vi måste marknadsföra oss och visa att vi finns.

I "Fjällkrögarnas bästa recept" från 1987 delar 44 restauranger från hela länet med sig av sina recept. Idén går igen i ett bredare anslag i "Det goda livet" från 2003.

60 år fyllda, år 2000, slutade han som länsråd men var inte klar med arbetslivet. Som konsult för sin tidigare arbetsgivare fick han utstå kritik men menade själv att det bara handlade om formella fel. På Norrlandsförbundet med säte i Sundsvall lade han fem ytterligare arbetsår. Där gav han ut Norrländsk tidskrift:

– Då fick jag gräla på regeringen fyra gånger om år och det var ju härligt.

Hans eget förlag, Passionista, började på en middag då han av en händelse hamnade bredvid en konstnär:

– Det visade sig vara Ingrid Roth, en konstnär jag beundrat, jag hade ingen aning om att det var hon, säger han.

Inte heller visste han då att hon, som är 20 år yngre än han, också kommer från Fagerdal. Han frågade om det fanns en bok om henne och det gjorde det inte.

– Då gör vi en, sa han.

Från förra sekelskiftets Gåxsjö kastades utgivningen i vår in i samtidshistorien med Henrik Ljusbergs fotobok: "Fagert är landet – trettio år av jämtländsk graffiti".

Tages två barn växte upp i Stockholm och var vuxna när han flyttade hem till Jämtland. 1881 konstaterar Ol Pålsa efter sin veckolånga Stockholmsresa: "Och då vi kommo hem och såg våra barn och mor, blefvo vi väl mycket gladare än då vi såg det stora och ovanliga i Stockholm." Tage tillbringade många år i huvudstaden men säger:

– Jag längtade hem hela tiden. Stockholm var fint, men jag stod inte ut där. Man kan inte dö i Stockholm.

PS. Som ung i Fagerdal var han ordförande i Sveriges landsbygdsungdom lokalt men när han ville ha en mer ideologisk grund att stå på föll valet på socialdemokratin. Under 70-talet fick han jobba med Palme i sju år – "en beundransvärd person". Valet har stått fast: "Det är det enda möjliga."

Mer läsning

Annons