Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Längtan till Jämtland – en komplicerad affär

Vad är det att vara mer eller mindre än Jämtland? I ett torp på Rödön reder filmaren Clara Bodén ut frågan för att ge sin syster ett svar.

Annons

Vindrutetorkarna viftar bort den första snön som faller över Rödön när jag letar mig fram till Clara Bodéns röda stuga. När vi träffades i somras hade hon just fått Regionförbundets kulturpris och letade efter en stuga att hyra eftersom hon bestämt sig för att flytta hem från Oslo till Jämtland.

Hon sätter kaffet på kokning och tänder eld i öppna spisen. Det är en stilla förmiddag i oktober och Clara väntar på kollegorna i filmbolaget Vapen och Dramatik som i detta nu är på väg till Östersund. 

Mariken Halle reser från Oslo och Ronja Svenning Berge har precis fixat ett andan-i-halsen-tågbyte på väg från Göteborg. Tillsammans med en ljudman ska de ut och visa den, ännu inte färdiga, filmen Lgh + bil + allt jag äger och har för länets gymnasietreor. Målgruppen är intressant, ett år kvar hemma och sen? Stanna? Resa? Flytta?

– Det är ett spännande livsskede, i alla fall tyckte jag att det var det, säger Clara som slagit sig ner i fåtöljen och matar elden med vedträn.

Bakom henne skymtar en arbetshörna där pappersark är uppfästa på en lina, som på tork.

Samtalen med eleverna som sker i samband med filmvisningen ska få plats i den färdiga filmen och utställningen som hör till när den premiärvisas på Exercishallen norr i Östersund några dagar innan nyårsafton.

Själv flyttade hon från Frösön när hon var 16 för att gå skidgymnasiet i Gällivare. Från det att hon var liten visste hon vad hon skulle bli:

– Världsmästare i skidåkning, det var tanken fram till att jag var 19.

Men det blev inte så. Gällivare var för förknippat med skidåkningen, där ville hon inte stanna. Gymnasiekompisarna spreds för vinden. Till Östersund ville hon inte återvända:

– Jag ville inte komma tillbaka hit och stå för något som inte blev.

Så hon stack till Mexico och pluggade filosofi i ett halvår.

Att hon sedan sökte filmmanusutbildningen på Umeå universitet var ganska slumpartat:

– Jag har ingen golden story som att jag var fem och fick en kamera.

Varför jobbar du med film?

– Jag hittade en gammal intervju med en författare som svarade ungefär så här: För att det finns upptäckter att göra där som jag inte kan göra någon annanstans.

Men utbildningen handlade för lite om att faktiskt göra film:

– Det handlade bara om att skriva film i tre år och det passade mig skitdåligt.

Det var praktiken som fick henne att fortsätta. Hos Freddy Olsson på produktionsbolaget Bokomotiv, som bland annat producerat Carl-Johan De Geers filmer, hittade hon något som fungerade.

– Du borde köpa en kamera, sa han.

Där gjorde hon också kortfilmen Slåss.

– Freddy och två klasskompisar kom att betyda mer än själva utbildningen, säger hon.

Hon flyttade till Göteborg, där dåvarande pojkvännen bodde. Under åren där jobbade hon lite med Ruben Östlunds och Erik Hemmendorffs Plattform, bolaget bakom bland annat Play. I Göteborg sökte hon in på den ettåriga filmfotokursen med sin kortfilm Omväg hemväg:

– Den var ganska fin men ganska oförståelig med tanke på att jag gått en manusutbildning i tre år.

På Filmhögskolan i Göteborg var synen på film en annan, gränserna mellan olika yrkesområden inte så skarpa.

– Det spelar roll att du är din films producent.

Det var också där hon mötte blivande kollegan Mariken Halle som gick den treåriga regiutbildningen.

– Det var bara ett jättebra samarbete. Vi gör varandra modigare och klokare.

Marikens avgångsfilm Kanske i morgon, där Clara står för foto, ska visas på bio i Oslo nu i höst. När Mariken väntade barn och flyttade tillbaka till Oslo hängde Clara med för att starta produktionsbolaget Vapen och dramatik. De har pratat om det, om det hade varit tvärtom, hade Mariken flyttat till Östersund lika självklart? Varför är det mer självklart att flytta till en huvudstad än en liten stad i Norrlands inland?

– Att ha det urbana på sitt lag spelar roll och många spelar det urbana i händerna på olika sätt, mer eller mindre reflekterat, menar Clara.

Det är också en av frågorna i den film de jobbar med nu. Titeln Lgh + bil + allt jag äger och har är lånad från en Blocket-annons där en kille vill ge upp sitt liv i Gällivare och säljer allt för att dra någon annanstans.

Idén till filmen föddes när Claras lillasyster sa till henne: Jag tror inte jag är mer än Jämtland och fick Claras svar: Klart du är, skärp dig.

– Jag är trött på min egen attityd i det svaret. Samtidigt nyfiken på att jag tänkte så. Den attityden präglar så många sammanhang. Den är ganska pinsam men också enkel att ha för den är tyvärr norm i många fall. 

I en intervju med Clara uttrycker journalisten förvåning att något så bra som hennes filmer kan komma från Jämtland. Vilket sätter fingret på filmens utgångspunkt.

Jag ställer frågan: Varför har du valt att flytta hem? Och tänker samtidigt på om jag hade ställt den frågan om hon valt att stanna kvar i Oslo eller Göteborg? Följt normen? Clara svarar med eftertryck:

– För att jag vill vara här, jag trivs jättebra här. Det är spännande att vara här. Jag vill filma saker här. För min del är det så extremt mycket mer relevant att vara här än att vara någon annanstans.

Hon menar att åsikter om vad det innebär att stanna kvar/flytta hem, eller låta bli inte är helt lätta att stå för i alla sammanhang. 

– Jag vill vara lojal mot den Clara som sa: Jo, det är klart du är och samtidigt syna henne. Det tror jag är det bästa den här filmen kan göra och förhoppningsvis ha en viktig roll i hela verket som handlar om platsens betydelse. 

Hon tror att många människor förknippar film med: jaha då ska du komma för mig och berätta om det här. Det är viktigt för henne att projektet handlar om att ge möjlighet för folk här att ta del av andra människors tankar om den här platsen. 

– Jag vill inte fega ur och glömma bort hur komplicerad den här längtan tillbaka till Jämtland faktiskt har varit och är för många.

Det är viktigt för henne att filmen har en subjektiv utgångspunkt och inte levererar färdiga svar.

Nyligen läste hon en text och en tjej från Härnösand kom fram och tackade. Hon hade flyttat hem från ett bra jobb i Botkyrka och mötts av samma reaktioner som Clara: Varför då?

– Det fascinerar mig när platsen blir lite av en accessoar, en betydelsebärare, är det här något som klär mig liksom?

Men ett boende i Jämtland utesluter förstås inte världen. Hon är utvald att ingå i dokumentärfilmsfestivalen CPH DOX lab där hon ska samarbeta med en regissör från Libanon under ett års tid. De ska filma i Mellanöstern och åka på finansieringskonferens i Dubai. Just nu klipper Vapen och Dramatik också sin första långfilm Världen väntar om tre svenska tjejer i Oslo som kommer att visas på Folkets bio. Claras kortfilm Bävan väntar på att få internationell premiär.

Men i vinter ska också fjällen få sitt. Dem lämnade hon åt sitt öde tillsammans med skidåkningen som 20-åring.

– Nu har det börjat smyga sig på, nu ska det åkas mer skidor.

Och nu finns de där, inom synhåll, bara hon lämnar stugvärmen och går ut på bron.

PS

Filmbolaget Vapen och Dramatik är döpt efter regissören Kjell Sundvall som menade att kvinnor måste göra film med just det för att få uppmärksamhet. Claras svenska bolag Poczta är döpt efter den snygga bokstavskombinationen på hennes dåvarande brevlåda – som visade sig betyda Posten på polska.