Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Länet lever i Ulf Lundells romaner

I Åre vilar en livstrött musiker upp sig. Dit kommer också en sargad konstnär för att försöka få ordning på sitt liv. I Storlien blir en före detta knarkkurir omplåstrad. Jämtlandsfjällen har ofta fått agera kurort till Ulf Lundells alteregon.

På lördag får han själv andas frisk fjälluft igen. Då kommer Ulf Lundell tillbaka till länet för en spelning på Storsjöyran.

Annons

Ulf Lundell har alltid varit bra på att gräva där han står i sitt konstnärskap. Romanernas berättarjag har ofta drag av honom själv och handlingen tar vanligen avstamp i den sinnesstämning, miljö och tidsanda där han för tillfället råkat befinna sig. Den bärande bjälken är rastlösheten; bort från nuet och verkligheten. Bort från storstaden, ja helst bort från hela Sverige. Bränslet består av alkohol, droger, kvinnor, skapande och en stor längtan, efter något annat.

I debuten "Jack" (1976) flyter huvudpersonen Jack Råstedt omkring i Stockholm med sina författar- och musikerdrömmar. Inte helt olikt det sammanhang vari Ulf Lundell själv levde i slutet av 1960-talet. Boken betraktas också som en hyllning till storstaden och dess människor.

Därefter har Jämtlandsfjällen flera gånger fått bilda kuliss till hans romaner. Ulf Lundell verkar ha tagit fasta på Åres gamla betydelse som kurort dit många långväga "luftgäster" sökte sig i slutet på 1800-talet. I hans böcker får Årebygden allt som oftast spela rollen som det friska landskapet dit hans utbrända alteregon kommer för konvalescens, gärna under lågsäsong när de får ha naturen för sig själva. Som Julius Tonker säger till Pavlo i "Vinter i paradiset":

"Till jul börjar säsongen. Då kommer det upp folk från stan som man kan beblanda sig med i backarna ... alltid är det nån man känner. Men nu är det öde. Hade du bott här lika länge som jag skulle du förstått vad den här ödsligheten kan göra med en. Du är sjuk och skadad. Du stannar här en vecka, blir frisk och hel."

1977 flyttade Ulf Lundell upp till Åre tillsammans med sin sambo Barbro Zackrisson och deras första gemensamma barn, Calle. Där utkommer andra romanen "Sömnen" (1977), om rocksångaren Tommy Cosmo, som tar ut alla sina besparingar, tjugoåttatusenfyrahundraåttio kronor, från banken för att ta ett sabbatsår. Sverige är inne i en djup lågkonjunktur och borgarna har precis tagit över efter socialdemokraterna. Tommy Cosmo är trött på sitt liv och behöver lugn och ro, något som Årefjällen kan ge honom. I sekunden då tåget rullar in på Åre station pissar han i slasken i sin singelkupé. Sedan är han ute i allt det som han saknat så mycket. Här ska han "vila, vila, vila".

"Tammefan ... jag var där igen. Och vilken luft! Jag stod på perrongen och andades och andades. [...] Jag ställde ner trunken och såg mig om. Där låg Åresjön, utbuktningen av Indalsälven, med vatten som kommit dundrande utför Tännforsens hiskeliga backe ... så gott som spegelblank nu, åter till ro ... och på andra sidan sjön rände Renfjället upp i skyn."

Tommy Cosmo gör sig hemmastadd i sin kompis hus. Det är september och inte så många turister i byn. Han promenerar omkring. Återser Ica, Konsum, grillbaren, fotoaffären och Thomassons sportbar, där "självaste Olle Rolén ibland kunde svikta tag i ett par svindyra Elanskidor". Reflekterar över vyernas läkningskraft, kanske har han gjort sitt i storstan nu?

Under en halsbrytande vandring stöter han på paret Johansson, sällskaplige Fred och mystiska Helena, som han börjar umgås med. Mötet är inledningen på några laddade dagar som ska få livsavgörande konsekvenser för dem alla. Trion gör ganska alldagliga saker tillsammans. De besöker Freds farmor, som bor någonstans på vägen mot Undersåker, och blir bjudna på stekt röding och sötost. En annan kväll åker de till Östersund för att äta pizza och dricka sig fulla.

Men någonstans börjar läsaren förstå att det bara är en tidsfråga innan attraktionen mellan Tommy och Helena ska brisera. Det som egentligen inte får hända, händer på tåget hem till storstadens brus.

"Med magen mot hennes rygg somnade vi sen och sov tills vi sakta rullade in på Stockholms central och allt var ljus och morgon igen."

Nej, ingen trodde väl på allvar att Tommy Cosmo skulle fastna bland fjälltopparna i Åre?

Familjen Lundell lämnade också Jämtland. 1979 var de tillbaka i Stockholm igen, men mentalt kanske Ulf Lundell fortfarande var kvar bland de lejongula höstbjörkarna på Renfjället och de suggestiva, mörka granarna längs Totthummeln?

Hur som helst så låter han tredje romanen "Vinter i paradiset" (1979) få utspela sig i Jämtland. Handlingen kretsar kring avdankade succéförfattaren Julius Tonker och före detta kriminella Bengt Pavlo Gustavsson (båda med tydliga drag av författaren själv) samt den norska hotellkvinnan Gro.

I bokens inledning har Pavlo varit på resande fot i fem år. Han vaknar, svårt knivhuggen i benet, på en snöig strand i Trondheim. Halvt medvetslös plockas han upp av, en för honom okänd kvinna, Gro, som tar honom över gränsen till Sverige, och Storlien.

"Ett märkligt ställe där mitt uppe på fjällvidden. Stora röda byggnader av trä och stor, nästan pampig järnvägsstation."

Pavlos ben bär honom inte, men som så många gånger förr kommer en kvinna till undsättning. Gro hjälper honom inte bara att checka in på järnvägshotellet Le Ski, ("Till en liten typisk korridor på ett litet lopphotell precis varsomhelst. Smått smutsigt och knarrande och småkyligt ekande, och luften som bemängd av folk som aldrig stannat någon längre tid, cigaretter och en dusch som brusade och telefonhytten med sina inskriptioner och den koniska gamla brandsläckaren och dörrarna med sina nummer."), hon rengör honom också "minutiöst"; tar av honom den blöta dunjackan och de uringula kalsongerna. Ringer läkaren, räddar hans liv.

Sitt dåliga skick till trots dröjer det inte länge innan Pavlo är ute på vägen igen, luffarblodet längtar nu Stockholm. Men på vägen tillbaka till hemstaden möter han den karismatiske Julius Tonker. Tonker som till exempel visar honom sexhuset i Ånn:

"Här ser du ett monument över mod, sa han. Därinne jobbar två av den här landsändans absolut modigaste människor: ägaren till detta etablissemang och hans attraktion, strippan. Hit åker jag med jämna mellanrum och rullar hatt."

Pavlo följer med Tonker till hans pampiga gård i Åre. Blir kvar länge. Rör sig mellan Bykrogen, Torvtaket och Dippan. Han hinner se valborgsraketerna rusa upp i natten innan han är tillbaka på Östersunds central där tåget mot Stockholm väntar. I väster brinner ett snöigt paradis.

13 år senare reser huvudpersonen i Ulf Lundells åttonde roman "Saknaden" (1992) tillbaka till platser med en speciell betydelse för honom, däribland Åre. I backspegeln finns ett par smärtsamma skilsmässor och många ångestfyllda nätter, fyllda med alkohol och skandaler. 40-årige konstnären Florian Douhan möts av ett Åre i förändring, utbyggt och exploaterat.

"Den gamla Konsumbutiken mitt i byn såg sjabbig och överkörd och bortkommen ut i all denna nya elegans."

Samtidigt njuter han av andningspausen oktober, mitt emellan sommar- och vintersäsongen.

"Jag åt en bit och gick sen längs dom branta väggarna upp genom byn och längst uppe vid Fjällgården blev jag stående i mörkret och såg ut över det som en gång varit så självklart för mej [...] Var jag densamme som stod där nu?"

Samtidigt som han försöker att vara nykter och att hålla sig borta från trassel trånar han efter kärlek. En dag beger han sig till Storulvån och går leden mot Sylarna. På en kulle sätter han sig ned och ber till Gud att en kvinna ska komma i hans väg. Strax därefter är det en alldeles speciell, redan upptagen, kvinna som korsar den: Maria gestaltas som en slags verklighetens drömkvinna.

Med "Saknaden" inledde Ulf Lundell den trilogi som senare efterföljdes av "Friheten" och "Värmen". I den första delen ville han kanske, i likhet med sin romanfigur Florian, lägga tiden i Jämtlandsfjällen bakom sig. När Maria undrar vad Florian gör i Åre svarar han:

"Jag vet inte. Jag tror att jag är här för att ta farväl."

Ulf Lundells senaste romaner, som "Vädermannen" (2008) och "Allt är i rörelse" (2011) har bland annat utgått från Österlen där författaren numera också vistas tidvis. Huvudpersonerna har också blivit äldre, grinigare och allt mer kritiska till samtiden, precis som Lundell själv. Förra året släppte han även albumet "Rent förbannat" sprängfylld med socialrealistisk, grälsjuk budskapsrock'n'roll.

Se till att ta djupa andetag på lördag, Uffe. Scenen på Stortorget är din igen då.

Ulf Lundell, lördag, Stortorget, 21.30.

Annons