Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Landskapsblommor försvinner från allt fler områden i länet

Antalet platser där mosippa och brunkulla växer minskar, när ängar som inte längre brukas växer igen.

Annons

Båda landskapsblommorna hamnar alltmer i skuggan, i takt med att slåtter och ängsskötsel upphört på platser där de trivs.
Blommorna tillhör de mer än 70 fridlysta arterna i länet som ska räddas genom särskilda åtgärdsprogram. Förnyelse pågår av ett antal program som ska ge arterna chanser att överleva i förbättrade livsmiljöer.
Ett av åtta åtgärdsprogram länsstyrelsens i Jämtland ansvarar för att ta fram gäller Härjedalens landskapsblomma mosippan. Förslaget ligger hos Naturvårdsverket för fastställande och ska gälla i fem år.
– På en del platser ser vi föryngringar men när skogen sluter sig under ungskogsfasen blir det känsligt för mosippan som brukar stryka med, säger Bengt Petterson som är koordinator för åtgärdsprogrammen på länsstyrelsen.
– Mosippan är ganska seglivad men ser allt mer plågad ut när det blir tätt omkring den.
I nya rödlistan över hotade arter är mosippan ännu ”rödare” än tidigare; den har gått från sårbar till starkt hotad.
– Det beror framförallt på att de försvinner i södra Sverige i rasande takt. Här i länet går det något långsammare, säger Bengt Petterson.
I förslaget till åtgärdsprogram ingår bland annat omprövning av skötselplaner, småskalig bränning och att hitta lämpliga platser för att så in mosippa på nytt.
Mosippan är en så kallad brandgynnad art.
Utanför Glissjöberg i Härjedalen är det aktuellt att föreslå radikal kalhuggning av contortatall, eventuellt förstärkt med bränning, för att förbättra frönas möjlighet att komma ner i rätt livsmiljö med mineralrik jord.
Mosippa hotas på flera andra sätt: Efter avverkning, markberedning, återbeskogning och för tät skog.
När det gäller Jämtlands landskapsblomma brunkullan så pågår arbetet med ett nytt åtgärdsprogram.
– Brunkullan är minskande. Platser där den växer försvinner även om antalet håller sig konstant. Vi har hittat några nya platser per år, exempelvis vid inventering av svamp. På en del platser ser vi också föryngring. Den faktiska minskningen kvarstår dock, säger Bengt Petterson.
Att platser där brunkullan trivs blir färre hänger ihop med att den traditionella ängsskötseln i stort sett har upphört, eftersom ängarna inte används längre.
• Hur har utvecklingen varit för brunkullan?
– Vid brunkullaprojektet i mitten av -70-talet fanns den på mängder av fler platser. Även under -90-talet fanns den på många platser där den inte finns kvar i dag, konstaterar Bengt Petterson.
Brunkullans frön är som mikroskopiska dammkorn. De kommer inte ner i jorden i samma utsträckning när marken växer igen.
– Idealet för brunkullan vore slåtter med efterbete och räfsning på våren, säger Bengt Petterson.
– Men det är väldigt sällan som hela den kedjan finns.
Ett åtgärdsprogram som nyligen fastställts gäller hårig skrovellav. Den växer på träd vid Tännforsen och är känd från ytterligare sju platser i Sverige, varav de flesta i länet. Laven är helt beroende av forsdimma.
I Tännforsen har ett igloobygge ifrågasatts, eftersom det bedöms ligga på en plats där ett bygge påverkar mikroklimatet för skrovellav och att främst granföryngring förhindras.

Annons