Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lämnar kvar en tomhetskänsla

/
  • Fri kärlek i ”Taking Woodstock”: Kelli Garner (”VW Girl”), Demetri Martin (”Elliot Teichberg”) och Paul Dano (”VW Guy”)Foto: Ken ReganKen Regan

Taking Woodstock

Bio Regina

Genre: Dramakomedi

Med: Demetri Martin, Imelda Staunton, Emile Hirsch med flera

Regi: Ang Lee

Speltid: 2 tim

Censur: Barntillåten

Annons

Betyg: 3 Den enda yrkeskategori som har en mer nostalgisk syn på 60-talet än knarklangare är kulturjournalister. Därför låg en förväntan, tät och söt som ett haschmoln, över salongen när ”Taking Woodstock” visades på årets Cannesfestival.

Nu var det 1969. Woodstock. Revolutionens födelse på en lerig åker. ”Go see”, säger en av rollfigurerna, ”what the centre of the Universe looks like”.

Men precis som haschmolnet, och hela 60-talet, lämnar ”Taking Woodstock” mest efter sig en känsla av tomhet. Blev det inte mer än såhär?

Filmen kretsar kring den tonårige Elliot Teichberg vars föräldrars motell i Bethel, New York, är så avsides och loppbitet att Norman Bates mamma skulle vägra bo där.

Men när staden Woodstock tackar nej till att stå värd för en musikfestival blir Bethel, och motellet, plötsligt landningsbana för en hel generations drömmar. In kommer en halv miljon hippies, några av världens största rockstjärnor och hela världens kameraöga. Cirkusen kan börja.

”Taking Woodstock” är långt ifrån en rättvis skildring av Woodstocktiden; dess förhållningssätt till vad som verkligen hände påminner snarast om ”Moulin Rouge”. Men en hyfsad stund är det så feelgood att till och med jag, vars tid för hippies och 60-talsnostalgi länge varit tämligen begränsad, får lust att dra till San Francisco med några blommor i mitt hår.

Bitvis finns så mycket värme i den här filmen att salongen känns som en bastu.

Men bara bitvis. Vad Ang Lee misslyckas med är att skapa en känsla av närvaro, av att festivalen verkligen pågår samtidigt som filmen. Gestaltningen sviktar; i stället för att vara vidöppen mot 60-talets nya frihet känns ”Taking Woodstock” liten och trång.

Desto större är två skådespelarprestationer, Imelda Staunton som ryskjudisk mördarmamma och Liev Schreiber som marinkårstransvestit. Längre från deras rolltolkningar i ”Vera Drake” respektive ”Wolverine” är mycket svårt att komma.

Mer läsning

Annons