Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lågmäld intensitet

Annons

Jord och trygghet. Fjäll och frihet. Över tider, generationer, vida fjäll och hav går historien.

”Bjönnlabben” är ett teaterstycke som växt under de fem år den spelats i Lierne. Från en skådespelare till två och ifjol fick norska musikern Laila Totsås sällskap av vissångaren Anders Hedén från Hackås.

I år spelar de för första gången i Sverige, i går kväll var det utlandspremiär på Jamtli och i kväll spelas den igen för att sedan fortsätta turnera till Trondheim och Elverum i Norge.

Turnén till Sverige är motiverad, inte bara för att historien utspelar sig i gränstrakterna och berör även Jämtland utan också för att det är en intressant historia som har bärighet utanför det lokalhistoriska perspektivet.

Huvudpersonen är Hans men hans föräldrar är lika centrala. Anna från Björkvattnet som redan bär på Hans när hon möter den man som han ska kalla sin far. Hon väljer bort pigplatsen i Strömsund för ett kargt men fritt liv på fjället. Hans växer upp och lär sig snara ripor och jaga. Följer storögt sin far genom snön. Fångar järven i en sanslöst roligt spelad kamp där Erlend Hammer Hanssen gör både jägare och framför allt järv med bravur.

Över huvud taget är skådespelarna mycket bra, karaktärerna växlas likt stafettpinnar mellan Janne Brit Rustad och Erlend Hammer Hanssen utan att förlora varken i tydlighet eller djup.

Järvskinnet blir Hans biljett till Amerika där invandrarna hänger likt klasar på tågen västerut.

Men lika intressant som den stora resan västerut är är relationen mellan föräldrarna och särskilt modern Anna. Det skimrande mellan dem som växer och avtar i takt med goda och dåliga tider. Uppsättningen borrar ett hål i stugväggen och visar ett lika trovärdigt som intressant vardagsliv.

Solen sjunker sakta mot sitt vatten, bakom den timrade Jamtlistugan lyfter helikoptern från sin platta, tågen rusar förbi mellan oss och Storsjön. Det skulle kunna störa illusionen men eftersom kronologin är skönt uppbruten och kastar sig mellan sjösjuka skepp och barndomens björnjägare gör det inte det. Alla tider är samtidiga.

Även om språken växlar mellan li-dialekt, jämska och bokmål är det norska klart övervägande. Jag tappar bort mig i språket ibland men inte i handlingen.

Men eftersom berättandet är en viktig del av uppsättningen är det ett problem. Visorna som till övervägande delen är på svenska och jämska fungerar som en kommentar och ibland en språklig bro in i handlingen – men den delen skulle kunna utvecklas ytterligare.

Men musiken har också en annan roll som fascinerar. Laila Totsås flöjttoner bygger en ljudscenografi som skakar om och otryggar. Det är riktigt bra.

Jag gillar ”Bjönnlabben”. Lågmäld och intensiv professionellt berättad lokalhistoria med allmänmänskligt djup är inget jag är bortskämd med.

Mer läsning

Annons