Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lady Gaga lånar från konsthistorien

/
  • Att så effektiv hitmusik som den Lady Gaga och hennes team skapar tillåts presenteras så genomtänkt spektakulärt är väl inte unikt. Men där många av dagens artister nyttjar sex och nakenhet för att sälja leker Lady Gaga med dagens sexism och alla föreställningar om hur en discodiva bör vara. Foto: Scanpix

Annons

Att en show av nutidens absolut mest uppmärksammade discodiva till så stor del består av direkta lån från konsthistorien är minst sagt spektakulärt och samtidigt väldigt kul.

Lady Gagas föreställning knöts ihop av en rad filmer i blekta 1960-talsfärger som var baserade på Andy Warhols estetik. Inte för inte var serien döpt till ”Who Shot Candy Warhol”. I tablåer fulla av kärleksfulla pastischer bjöds på en historia som nog kanske inte nådde så många på det partysugna torget. Men bara genom filmerna visade Lady Gaga sin vilja att göra något mer och något annat än bara en dansshow.

Kläderna och estetiken i övrigt hade kunnat passa på Cabaret Voltaire där i Zürich 1916. Hugo Ball och Tristan Tzara hade gått i spinn över bubbeldräkten och bubbelpianot och kanske ännu mer på plåtkläderna. Och precis som dadaisterna ville se på konstnärsrollen så roar sig Lady Gaga enligt den gamla devisen : ”Den nye konstnären målar inte längre utan protesterar och skapar direkt”.

Att så effektiv hitmusik som den Lady Gaga och hennes team skapar tillåts presenteras så genomtänkt spektakulärt är väl inte unikt. Men där många av dagens artister nyttjar sex och nakenhet för att sälja leker Lady Gaga med dagens sexism och alla föreställningar om hur en discodiva bör vara. När hon ställer sig i trosor och behå på pianopallen och står böjd i båge för att spela på pianot är det både sexuellt, nästan pornografiskt, utmanande och samtidigt nästan löjeväckande spektakulärt – en dubbeltydighet i sant dadaistisk anda.

Anspelningarna på Warhols upplyftande av kommersialismens och reklamens språk till konst och dadaisternas vilja att integrera konsten i allt är givetvis mycket, mycket medvetet. Och att i det breda musikspråket tillåta sig betydligt smalare konstnärliga uttryck öppnar nya dimensioner.

Bara idioter kan efter Lady Gagas föreställning tro att hon bara är ett ytligt MTV-fenomen. OK att en sång på radion kan vara ytlig och bara sikta på dansgolvet. Men just ytan kan vara själva meningen – precis som Andy Warhol pekade på. Och i den meningen fylls det bara på med galna infall och lekfullheter som siktar någon helt annanstans.

Kanske var Madonna först med att ge discomusiken ett djup och en mening. Men när Madonna lekte med modeschabloner och utmanade puritaner och religion så var hon aldrig ändå inne i de konsthistoriska vrårna på det sätt Lady Gaga är.

Inne på Storsjöteatern kunde man också möta Andy själv. Där fanns han på bilder som om han stod och tittade ut mot sin kvinnliga lärjunge där ute. Storsjöteatern visade passande nog en Folkets hus-producerad utställning runt Andy Warhols skivomslag.

En mycket minnesvärd konststund på torget – det hade nog ingen väntat sig…

Inför presidenttalet visades en tydligt Monty Python-inspirerad tecknad film om Ewert Ljusbergs 20 år som president. En snyggt gjord film. Det var synd att driften med det jämtländska sedan inte riktigt nådde ut på det överfulla Stortorget. Tingeling-tempot gav inte utrymme för satiren och eftertanken. Och figurerna såg små ut där och videoskärmen räckte inte heller riktigt till. Men att inför presidenttalet tillåta sig att driva med det urjämtländska är i vart fall en mycket hedervärd attityd.

Det är för tidigt att redan nu bedöma Stortorget. Efter Yran kan man konstatera att Yran har fått en perfekt amfiteater där det nu finns massor med ställen med bra utsikt över scenen. Men eftersom torget också ska fungera under årets alla övriga dagar är det väl tidigt att dra slutsatser. Det är ju inte ens färdigbyggt. Hur det blir när stora scenen är nerplockad och allt blir färdigt återstår att se.

Men som konsertarena fungerande torget helt fantastiskt. Jag har aldrig stått så bra eller hört så bra under alla de 22 Storsjöyror jag bevakat som i år.

Lennart Jonassons Ulf Lundell-utställning på Bolin & Bastard blev en stor succé. Hundratals med besökare och massor av bilder sålda. Det enda tråkiga var väl att vare sig Ulf Lundell själv eller Janne Bark gav sig tid att besöka utställningen. En överbeskyddande turnéledare var inte så pigg på att släppa iväg dem.

Nu fortsätter sommaren med mörkare kvällar. Kvar finns utställningen på Färgfabriken Norr hela augusti och ”Levitation” är verkligen sevärd. Även Byhuset på Rödön och Galleri Tängtorpet har öppet några veckor till liksom Bengt Lindström-utställningen i Persåsen.

Nästa konstkrönika återkommer mot slutet av månaden. Då tar vi upp den stundande konsthösten. Har ni något i utställningsväg på gång gällande konst så mejla gärna till mig så snart som möjligt.

Vi hörs – och om ni tycker jag har fel om Lady Gagas konstnärliga kvaliteter så betänk vad Kurt Schwitters skrev för 86 år sedan: ”Vilken som helst av den omgivande världens uppenbarelseformer behöver bara begränsas och ryckas ur sitt sammanhang för att ett konstverk ska uppstå.” Om ni inte förstår så är jag övertygad om att Lady Gaga har förstått precis just det.

Mer läsning

Annons