Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kyrkogården berättar om det gamla samhället

När konstnären Linda Petersson och Jamtlis byggnadsantikvarie Olof Edin träffas pratar de ofta om staden och dess platser ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Om framtidsvisioner och dåtidsvisioner och krockarna däremellan. I en artikelserie rör de sig mellan några av stadens undangömda pärlor. I dag: Norra begravningsplatsen i Östersund.

Annons

Olof och jag tar en promenad på Norra begravningsplatsen i Östersund. Det är en solig dag, jag ser några trädgårdsarbetare som gräver och räfsar på grusgångarna.

Linda: Varför tog du mig hit?

Olof: Därför att jag tycker att det är en lugn och fin plats. Man kan se hur staden har utvecklats och vuxit. På 1800-talet kom en tanke att man av hygieniska skäl skulle lägga kyrkogårdarna utanför stan. Då slutade man att begrava folk vid Gamla kyrkan.

Linda: Vi är ju vid sjukhuset mitt i stan? Vad då utanför?

Olof: Den här kyrkogården låg utanför stan när man invigde begravningsplatsen 1869. Kyrkogården har grusgravar, vilket är ett äldre gravskick. I dag ser gravarna mera likriktade ut med raka rader av stenar på en gräsmatta.

Linda: Varför är du så fascinerad av kyrkogårdar?

Olof: Jag är en kyrkogårdsnörd – och det står jag för. Jag tycker att det är spännande att se olika tidsepokers gravkonst, det var mera individuellt förr (för dem som hade råd) och inte så standardiserat. Det är också spännande att titta på de olika titlarna på stenarna som berättar så mycket om det gamla samhället. Här i Östersund ser man vilka jobb folk hade för hundra år sedan och på landsortskyrkogårdarna slås man av storböndernas gravmonument i kontrast till de vita enkla träkorsen. Döden är fascinerande. Det tyckte jag även som liten. Det är rofyllt att promenera runt på kyrkogårdar. Kyrkogårdarna är konstnärligt gestaltade platser. Jag tror inte folk använder Facebook så mycket på kyrkogårdar. Man märker att kyrkogårdar inte är vanlig mark utan vigd jord. Människor förhåller sig till det.

Linda: Nu står vi vid Fjellmanska gravkoret. Varför gjorde man ett gravkor på det här sättet och vad skiljer ett gravkor från en grävd grav?

Olof: Det är fascinerande med gravkapellet att man manifesterar sin samhällsposition. Man är ju inte lika inför döden (i alla fall inte på kyrkogården). Kropparna ligger inte nergrävda i jorden utan man ställde in de balsamerade kropparna i sina kistor i gravkapellet och där står de än idag. Det Fjellmanska gravkoret är uppfört 1875 och murat av natursten samt putsat och vitmålat. Inne i gravkammaren står tre ekkistor. I kistan till höger vilar färgaren, rådmannen med mera Anders Fjellman, i den till vänster hans syster Sara Helldahl och i den i mitten A.P. Fjellmans hustru Brita.

Linda: Du har berättat att man var tvungen att flytta de balsamerade kropparna i och med en skada i graven? Varför behövde man göra det?

Olof: En av kistorna hade fått rötskador och timmermannen Stig Nilsson fick i uppdrag att restaurera den. Under perioden av restaureringen behövde man förvara kroppen någonstans. Ola Hanneryd arbetade vidden tiden på länsstyrelsen i Östersund och kom på att kontakta statens kriminaltekniska laboratorium som på ett mycket respektfullt och vördnadsfullt sätt förvarade kroppen under restaureringsprocessen. Den här typen av kulturmiljöarbete tillhör ju inte det vanligaste. Jag var själv inte med under arbetet med restaureringen men har sett bilder och läst rapporten kring arbetet.

Linda: Vad har du på gång framöver?

Olof: Jag har fått ett drömuppdrag. Jag ska vara med och gestalta en kyrkogård utanför kopian av Håsjö gamla kyrka på Jamtli. Den ska se ut som en kyrkogård gjorde under 1700- talets senare del. Då var det mer vildvuxet, med ängsmark i stället för klippt gräsmatta. Folk kommer nog tycka att den ser ovårdad ut. Men så var det då. Man hade inte samma välansade kyrkogårdar då som vi har nu. Förresten tycker en del utländska vänner som sett dagens svenska kyrkogårdar att de ser alldeles för perfekta ut. De tycker att ett visst förfall får en att tänka på döden och livets förgänglighet. Vi kanske har velat mota bort de tankarna genom att skapa prydliga och rationella gravplatser. Vi motar bort döden genom ett evigt påtande och ansande.