Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kvinnorna i Kluk vågar gräva – och berätta sina hemligheter

Annons

Motsättningarna mellan stad och land är inte bara under lupp i Sverige. De litterära skildringarna där strålkastarljuset faller på krisens - och glesbygdens – Europa blir allt fler nu. I sin nya roman "Marina Bellezza" reser författaren Silvia Avallone tillbaka till alpdalen i norr där hon växte upp för att ge röst åt tre unga människor som kämpar för en framtid i Italiens glesbygd, i ett land där arbetslösheten i dag är uppe i svindlande 43 procent. Den lokala textilindustrin är sedan länge nedlagd, trakten blöder sakta men säkert till döds. Jobben och välfärden ligger i ruiner. I en intervju talar Avallone om "generationer som har svikits."

I år kom också en av årets mest intressanta böcker: 22-årige Édouard Louis självbiografiska roman "Göra sig kvitt Eddy Bellegueule" som tar avstamp i Picardie i norra Frankrike där våldet, rasismen och homofobin tuggas lika reflektionslöst som vardagsmat. Ortsborna och hans mamma rasade i pressen i samma sekund som boken nådde läsarna. Det var för nära, tidens tand hade inte hunnit skapa någon skyddande hinna över Louis smärtfulla barndom och nuet.

Trots att författaren redan brutit förbindelserna med sin hemstad och med sin familj när han började skriva boken (han flydde tidigt därifrån för att plugga teater) var han ung, bara 15 år. Han var med andra ord fortfarande i brännpunkten av sin egen uppväxt när han greppade pennan. Det är kanske framför allt när man känner till det som man till fullo inser vilken blixtrande och brutal barndomsuppgörelse han gett oss. (Och det ska bli spännande att läsa en intervju med honom om hur han ser på den om tio år.)

Att se och skriva sig själv när man befinner sig mitt i något är bland det svåraste man kan göra. Det är svårt i verkligheten och det är svårt i fiktionens värld. Det visar inte minst de oändligt många författare och filmare som använder sig av ett klassiskt grepp: hemvändandet. Huvudpersonerna kommer tillbaka, ofta från storstaden, till sin hembygd av någon anledning, för att de blir av med jobbet, måste ta hand om ett hus de har ärvt, gå på begravning, utreda ett brott och så vidare. Voilà, allt kan börja. Färre är de som låter rösten börja inifrån; vara på plats sedan länge och gräva precis där man står.

Just därför blir de berättelserna också så viktiga och modiga. Den här veckan kraftsamlar Kluks kvinnor inför lördagens föreställning "Kluks kvinnor berättar". Martin T Johansson i Jämtlands kulturkompani, själv bördig från Kluk, står för idé och regi när det handlar om att våga dela med sig av sina innersta tankar inför publik. Det är ganska lätt att tala om varför Kluk är den bästa platsen på jorden. En större utmaning blir det att blotta sina tankar om varför det också kan vara svårt att bo i Kluk, men båda delarna kommer att finnas med. Att våga ta det litterära utrymmet är också att våga se sig själv och äga sin egen verklighet. Historien om Kluk behöver, precis som alla historier om platser, berättas på flera olika sätt. Även mitt i.