Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kung Louie mot Baloo

Jag såg på Djungelboken när jag var liten. Gillade filmen skarpt, särskilt Baloo och hans ”Va nöjd med allt som livet ger”.

Annons

Fast Kung Louies ”Oh-opido, jag vill ju va som du” var kul den med.

Jag tycker fortfarande att låtarna är lite småroliga, men så här i efterhand har jag tänkt på de där djuren och vad de egentligen står för. Baloo chillar och är nöjd med allt som det är, medan Kung Louie sjunger om hur han så djupt önskar bli någon annan. De två skulle kunna tävla om vem som är bäst och vem som har rätt. Stå där och försöka överösta varandra. Det skulle faktiskt vara intressant, för om det väl blev en kamp dem emellan skulle den då inte vara ganska talande för det mänskliga släktet?

De flesta vill väl leva efter Baloos trevliga livsfilosofi, men kämpar samtidigt mot en liten Kung Louie på axeln som säger: ”Titta på henne, så där bra vill jag också bli!” Eller ”Wow, varför är inte jag så smart som de?” Det kallas avundsjuka. Och det är nog just vad det är, en sjukdom. Jag drabbas av den ibland och jag avskyr det verkligen. Om det gick skulle jag klistra fast en självsäker lapp i pannan för att slippa ägna mig åt den sortens slöseri av tankekraft.

Vad är det vi strävar efter? Att någon annan ska vilja bli det vi är? Uppnå den kvoten av nöjdhet som gör att det lyser igenom till omvärlden. Vad det än är som mättar bekräftelsebehovet så är det sorgligt att det ofta kräver en önskan om mer av det vi inte ser eller har. Att det handlar så mycket om att jämföra och värdera varandra hela tiden. Inget fel i att sträva framåt och försöka uppnå nya mål, men det blir fel om det byggs av drivkraften att bli som någon annan. Att försöka med det är ju ett misslyckat projekt redan från början.

Härom dagen såg jag ett tv-program med Sissela Kyle där hon tog upp ämnet avund och huruvida det var en dödssynd eller inte. Resultatet blev att avund i sig inte är en synd men att det kan förgöra den enskilda människan som drabbas av det. Det kan jag hålla med om faktiskt. Att säga att det är ett hot mot mänskligheten är kanske att ta i, men det ligger någonting i det. Om vi slutade skrika Oh-opido! till varandra skulle vi på köpet bli av med missunsamhet. Om vi slutade sträva efter lyckan genom någon annans perspektiv skulle vi kunna unna andra att vara precis så bra som de är och acceptera dem vi är och alltid kommer vara.

Så därför vill jag ge ett råd till Kung Louie: En apa kan inte bli människa så du kan känna dig helt nöjd med att djungelfesta och lukta svett. Och vi människor kan ägna oss åt att lusläsa texten till Baloos låt, sjunga med och se till att han vinner.

Mer läsning

Annons