Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturpolitiken får sig en skopa

/
  • Här träder den nya kulturministern (Ulrika Tenstam) i vänt ljusrosa in på sitt nya departement, möter den hårdföra departementssekreteraren Stasi (Maria Matyazova) och pressekreteraren Pressman (Tor Lind). Därifrån följer en resa genom kulturpolitikens Sverige.Foto: Markus Gårder

Annons

I förra veckan skrev jag en text för en helt annan tidning där jag tittade tillbaka på scenkonstupplevelser jag haft de senaste tio åren. Jag listade minnen som låg kvar, rotade i mapparna på datorn, hittade texter jag glömt att jag skrivit och föreställningar jag glömt att jag sett.

Jag koncentrerade mig på ögonblicken jag kom ihåg. Inte infrastrukturen som gör att ögonblicken finns där. Inte för att jag tycker att infrastrukturen är oviktig.

Utan ideellt arbete, vildhjärnor, offentliga bidrag och ett utbyggt regionalt scenkonstsystem hade jag inte haft de upplevelserna. Men infrastrukturen finns till för upplevelserna och inte tvärtom. Och glömmer man den ordningen kan man lika gärna skippa infrastrukturen.

I tisdags kväll gästade den kulturpolitiska operetten Näsflöjten Storsjöteatern i Östersund. Här träder den nya kulturministern (Ulrika Tenstam) i vänt ljusrosa in på sitt nya departement, möter den hårdföra departementssekreteraren Stasi (Maria Matyazova) och pressekreteraren Pressman (Tor Lind). Därifrån följer en resa genom kulturpolitikens Sverige.

Från Stockholm (alltings mitt) där grå ordproducenter skriver politiskt korrekta kulturpolitiska texter, till Tullinge där Kulturen sitter i husarrest, till Arjeplog där den politiskt korrekta mångkulturkulturkulturfestivalen arrangeras, in på den stora dagstidningens VT:s (Vishetens tempel) redaktion.

Librettot är fullt av galna infall och satiriska utfall. Lennart Hellsing skickas fram som hemligt förvirrande vapen för att ministeriet ska kunna återerövra Kulturen från VT. Landets ledande kritiker som sett allt de senaste 50 åren och förvånas över att inget längre förvånar honom men ändå kräver förvåning.

Till slut kommer den stora Konsten (en pälsklädd oformlig siamesisk tvilling) och mejar ner kulturpolitikerna. Och kulturen. Konsten är lång, livet är kort.

Här finns överfullt av referenser. Musikaliska till såväl katalogarian ur Mozarts Don Giovanni som till Povel Ramels Titta det snöar. Blinkningar hit och dit till verkliga personer, företeelser och inte minst kulturutredningens betänkande.

Jag skrattar en del. Men inte så mycket som jag skulle kunna göra. Jag tolkar Näsflöjten som en stark kritik mot en instrumentell kultursyn där kvalitetsbegreppet plockas bort.

Samtidigt är det precis det Näsflöjten själv blir: instrumentell. Ett verktyg för att kritisera rådande kulturpolitiska klimat. En rapsodisk dystopi där alla karaktärer är trötta och cyniska. Ingen upplever längre något.

Att regi och sånginsatser är fina, musiken intressant och att den metaforiska konsten tycks överleva allt och alla räcker inte som tröst.

Mer läsning

Annons