Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kulturkick i Litauen

Annons

Flyger från Stockholm till Vilnius, Litauen. På samma plan sitter statssekreteraren från kulturdepartementet, som i Lena Adelsohn Liljeroths ställe ska representera Sverige vid EU:s kultur- och idrottsministermöte. Dignitärerna ska bland annat dryfta kulturens betydelse för ekonomisk tillväxt och social sammanhållning.

Det slår mig att jag borde söka ackreditering som journalist - kanske blir det en presskonferens efter mötet där jag kan plocka upp några bra argument till aktuella debatter hemma i Östersund. Men snart bestämmer jag mig för att strunta i ministrarna, för jag vill inte missa något av det omfattande kulturprogram som satts samman av vår guide Karin Nordquist. Hon är språkläraren som i sju år på 1990-talet undervisade i svenska vid universitetet i Vilnius och som sedan dess tagit med sig otaliga jämtar på bildningsresor till vårt okända östra grannland.

Första kvällen väljer jag bort "Eugene Onegin" till förmån för umgänge med en älskad dotter med utlandsplacering i Vilnius. Men nästa kväll är jag på plats i operahuset och upplever den romantiska baletten "La sylphide". En fröjd för både ögon och öron.

Nästa kväll är vi där igen och njuter av "La Traviata". Flera i sällskapet har sett den förut och någon är inte så förtjust i denna moderniserade version. Men jag tycker den är häftig och störs inte av att den döende Violetta sjunger sin sista aria liggande på en genomskinlig bädd av plexiglas i stället för en sammetsklädd schäslong.

Lördagskvällen tillbringar vi hos Vilniusfilharmonikerna. En komplett symfoniorkester, 80 körsångare och en bländande ung mezzosopran framför Edward Elgars The Music Makers. Texten är av Arthur O’Shaughnessy och hyllar konstnärerna, drömmarna och fantasin.

Musiken är inte helt lättlyssnad och engelsk 1800-talspoesi är inte heller alldeles enkel att begripa, men så mycket förstår jag som att en svensk översättning skulle passa att deklamera för såväl EU:s kulturministrar som kommunpolitikerna hemma i Östersund.

När jag googlar efter översättningar finner jag förklaringen till att de första raderna i dikten känns så bekanta. De ha citerats massor av gånger, bland annat i filmmusikalen "Willy Wonka & Chokladfabriken" från 1971. Där spänner Gene Wilder ögonen i en förnumstig liten flicka som vägrar slicka på tapeten för att känna smaken av snozzberries (ett bär som bara finns i fantasin). Så deklarerar han: "We are the music makers, we are the dreamers of dreams!"

Sista dagen i Vilnius tar vi bussen till slottet Trakai, en halvtimme från huvudstaden. Det är Filharmonin som arrangerar och i biljetten som kostar 30 litas (75 kronor) ingår både resan och en konsert i slottets riddarsal. En stråkkvartett och en dans- och teatergrupp framför berättelsen om Litauens förste och ende kung Mindaugas och hans kvinnor.

Allt framförs på litauiska och det är vi ju inte så bevandrade i, men så mycket förstår vi som att det handlar om kärlek och svartsjuka, makthunger och storpolitik.

I bussen tillbaka till Vilnius pratar jag med Filharmonins producent som heter Vilija Dacinskiené och som brinner för att göra kulturen tillgänglig för alla samhällsklasser. Hon berättar att hon jobbat hårt för att hålla priset nere på konsertserien i Trakai Castle. Även familjer med låga inkomster och flera barn ska ha råd att åka ut en söndag, ströva runt i omgivningarna, äta lunch och ta del av kvalitetskultur.

Jag frågar Vilija om Filharmonin turnerar mycket ute i landet och hon svarar att de är ute och far hela tiden. Finns det scener i de mindre städerna som rymmer en hel symfoniorkester, undrar jag, och hon svarar: Javisst, alla har ett konserthus. Det är ett arv från Sovjettiden, då byggdes det sådana överallt.

Var det någon som sade nåt om kulturens attraktionskraft och dess betydelse för en orts besöksnäring? Ja, Vilnius och dess rika utbud har i alla fall gjort ett djupt intryck på mig, och jag kommer att längta tillbaka långt efter det att min dotter flyttat därifrån.

Efter sex dagar fyllda av opera, balett och teater känner jag mig som min yngste när han var liten och aldrig ville sluta åka karusell – vill bara ropa igen, igen, igen!. Eller kanske da capo som man ropar i operahusen. Och om jag får vara en dreamer of dreams så drömmer jag om att få ropa da capo efter en fullskalig föreställning av "La Traviata" i Östersund.