Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trötta rester från konstens smörgåsbord

/
  • Det hade inte skadat med lite förklaringar och bakgrund till Bill Daniels bilder, menar Christer B. Jarlås som varit på vernissage för Färgfabriken Norrs nya utställning ”Look Twice”.   Foto: Ulrika Andersson
  • Den performance som Brunette Bros gjorde runt sin dockteatergarderob hörde till ljuspunkterna.
  • Vinyl Terror & Horror, Camilla Tygstrup Sørensen och Greta Dahl Christensen från Danmark, bjöd på en ”noise-installation” –  ett tält med några snurrande skivor och störande ljud.

Kejsaren hade inga nya kläder. Färgfabriken Norr efter Jan Åman verkar inte ha vare sig någon styrsel eller någon förmåga att skapa samma känsla av något unikt och något som vill säga något.

Annons

Den utställning döpt till ”Look Twice” som hade vernissage i lördags är ett enda stort ”jaha”.

Det som på förhand lätt så lockande och intressant bestod i ett tält med några snurrande skivor och störande ljud, en video med någon som gungade på olika platser i Berlin, ett rum som ingen tänkt på att sätta på ljudet i och sedan blev det visst ljud, en installation av gamla teveapparater med en mix av olika kulturvideor, en vägg med ointressanta målningar och affischer, en hopfällbar kanot och någon bild på kanoten i Stockholms avloppssystem, en vägg med svartvita foton från USA, ett rum med växter och papper på växternas historia och så en liten garderob med enmansdockteater där de intensivt jobbande danska tjejerna i Brunette Bros bjöd på föreställning för en i taget.

Ja, och så var det ett slags rum med böcker och gamla piratrock-kassetter. Utställningskatalogen var givetvis inte färdig och information i övrigt fanns knappt mer än några ord på ett papper. Det bästa var gratis kaffe och goda kakor och att inträdet var gratis.

Hur välvilligt jag än försökte tänka mig och hur snäll jag än ville vara så gick det bara inte. Ett ”jaha” och inget mer.

Jag förstår att man med utställningens titel vill uppmana till att titta en gång till. Men hur många gånger man än tittar så blir det inte just så mycket roligare för det.

Det skulle vara ”ett aktivt vardagsrum”. Jag har varit på juristmässor som varit mer spirituella och utmanande. Det här var trötta rester från konstens smörgåsbord som det var väldigt svårt att förstå varför någon släpat till Östersund.

OK, det var en hel del levande musik i helgen, det ska visas film och den 16 oktober öppnar den andra halvan av utställningslokalen med ”The Heart Is A Lonely Hunter”, en videoinstallation av Linda Saveholt och Karima Risk. Det var antagligen en miss att inte den delen var klar och med på vernissagen. Det hade kanske gett ett bättre intryck.

Färgfabriken i Stockholm har under åren stått för massor med unika utställningar som flyttat gränser. Färgfabriken Norr inleddes storstilat med en fin samlingsutställning. Fredrik Wretmans ”Taptim” när halva lokalen fylldes med fiskar och vatten var också ett slags styrkebesked. Sommarens ”Levitation” hade för få verk, men de verk som visades hade ändå något värde – även om de alla var visade tidigare och utställningen i sig inte särskilt unik. Och nu hoprafset ”Look Twice” på Färgfabriken Norr samtidigt som Färgfabriken Stockholm visar en hyllad och utmanande Ola Pehrson-retrospektiv. OK, ”Look Twice” hade kanske platsat på Tingshuset men inte som en utställning som vill bjuda på unika upplevelser och vara en kulturell attraktion.

Visst kan man i enskildheter hitta något av värde. Den performance som Brunette Bros gjorde runt sin dockteatergarderob var ändå kul. Och amerikanen Bill Daniel vill ändå något med sin film och sina bilder även om utställningsdelen var väldigt intetsägande i sin totala brist på förklaringar och bakgrund.

De intressanta delarna av ”Look Twice” är kanske kommande workshops där man vill uppmana till det enkla skapandet, till fanzines med mera. Men där vilken unge som helst i dag fixar fantastiska egna bloggar med filmer, bildexplosioner, videor med mera så känns hela fanzine-tänkandet extremt förlegat. Hade punkarna bakom ”Sniffing Glue” haft tillgång till dagens teknik hade den varit en häftig hemsida i stället för en stencilerad tidning. Hade man haft dagens inspelningsbara mobiltelefoner med fantastiskt ljud hade ingen behövt köpa dåliga piratinspelningar från taskiga kassettinspelningar.

Besvikelse är bara förordet. Målet är ”Att göra mycket av lite” – resultatet blev en röra av idéer som inte förmår skapa kommunikation och tillräckligt med intresse. Någon sa att utställningen kändes som Amsterdam 1977 och jag tror inte det var menat som beröm…

Ahlbergshallen

Lena Jokela visar utställningen ”Ur samlingarna # 2”. Här finns mer unikt och spännande om återvinning och annat än vad Färgfabriken lyckas få till. Lena har samlat och fotat av. På väggarna finns foton av 100 olika röda sugrör i ”The Red Straw Collection”, här finns rader av olika upphittade röda föremål avfotograferade och inramade i små trälådor i ”En samlares instinkt” och här finns möjlighet för besökarna att bidra med nya föremål.

En rakt igenom fascinerande och gripande utställning som faktiskt i det enkla lyckas med det som Färgfabriken Norr påstår sig vilja uppnå. I böckerna ser jag att Lena också visat samlingar av stigar och av fotbollsmål bland annat. De utställningarna hade jag också gärna sett. Jag blir upplyft av att vandra runt i dessa fotograferade samlingar.

Folkets hus

Ateljé Någorlunda ställer ut i en grupputställning på Folkets hus Konsthylla. Det är en utställning fylld av skaparglädje. Jag tar med mig några myggor i metall och glas av Anita Brattgrå och ett antal figurer på återvunna glasklot av Eva Trostemo. Figurer som också de talar om återvinning och människans oförmåga att hantera det här klotet. En utsatthet i den ensamma figuren uppe på den svarta sfären som tilltalar. Här finns både humor och allvar och det är riktigt sevärt.

Galleri Renées

FRIKO har sin höstutställning. Och den här gången har medlemmarna samlats runt några låtar av Thomas Di Leva. Runt Di Levas egensinniga texter har det skapats målningar och collage i en rad olika tekniker. Kopplingarna är inte alltid så tydliga, ibland kanske väl sökta. Resultatet är som vanligt väldigt ojämnt.

Men på väggarna finns ändå en del att stanna till inför. Bäst gillar jag ett antal akvareller av Ingrid Lingell Kristiansson.

Mer läsning

Annons