Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teaterrecension: "Fjällsågens drottningar"

/
  • Helena Gezelius hjälpreda och Harleen Kalkats Karolina sträcker lakan på fjällstationen.
  • Feministisk fjällturist i Helena Gezelius gestalt i samtal med Harleen Kalkats Karolina.

Annons

För runt fem år sedan fick skådespelaren och dramatikern Harleen Kalkat boken "Fjällsågens drottningar" i sin hand. I boken berättar Lilian Jakobsson om systrarna Karolina Olofsson och Marta Andersson från Fjällsågen, ett litet ställe mellan Bydalen och Gräftåvallen i Oviksfjällen.

Systrarna var pionjärer inom den jämtländska fjällturismen där Karolina var föreståndare på först Blåhammarens fjällstation och sedan Sylarna. När Karolina gifte sig tog Marta över hennes tjänst på Sylarna och fick så småningom smeknamnet "Sylmamman". Systrarna kallades också "Fjällsågens drottningar" och i lördags hade pjäsen, om i första hand Karolinas liv, äntligen fullsatt premiär på Storulvåns fjällstation.

Jag såg den i söndags på Gamla tingshuset i en lika fullsatt salong. Jag hade gärna sett den i fjällmiljö men den gamla tingssalen med sina dimmjuka ljuskronor gifter sig också bra med Åsa Nilssons enkla men effektiva scenografi i blekblå akvarell, grånat trä och trälårar där ett lakan blir stormen som Karolina Olofsson kämpar igenom för att ta sig upp till fjällstationen första gången i det tidiga 1900-talet. När samma lakan skakas, sträcks och viks i fyra lika delar går ett igenkännandets sus genom publiken, samtidigt som rangordningen tydliggörs på scenen.

Harleen Kalkat gör Karolina till en rejäl människa som reder sig själv i alla lägen – men låter samtidigt de veka smärtpunkterna i hennes liv skymta fram bakom den oklanderliga arbetsmänniskans fasad. Hennes motspelare i dåtiden är Helena Gezelius som skickligt växlar mellan flickaktigt fnittrande hjälpreda, STF-ordförande, feministisk fjällvandrare och europeiska turister. Fjällturismen är internationell och kombinerar det flärdfulla med det enkla livet på fjället. Turister är lite som barn, funderar Karolina, man måste dalta med dem men också säga åt dem på skarpen.

Här finns också en parallell ramhandling där den stressade nutidsmänniskan Emma besöker en fjällgård som hennes Stockholmsbaserade företag vill köpa eftersom "intresset just nu är väldigt stor för Sveriges norra landsdel." Men den gamla kvinnan på gården som mest pratar med en fisk (!) är helt ointresserad av att sälja sitt hem och två tankesystem – lika målinriktade båda två – kolliderar. Ramhandlingen har ett på en gång mer komiskt och dramatiskt anslag samt en träffsäker lek med schabloner. Ett plus också för Helena Gezelius genuina dialekt som den äldre kvinnan på gården.

"Fjällsågens drottningar" är ett stycke värdefull historia som levandegörs där den hänt. I publiken denna andra föreställning finns också minst en släkting till verklighetens Karolina – vilket gör det hela än mer speciellt. Det är en uppsättning som spelar med fina gester – och ibland blir något blekblå, flyter ut som vattenfärgen i ett akvarellpapper. Kanske är det respekten för verklighetens Karolina som gör det? Men, som helhet tycker jag mycket om uppsättningen och hoppas att den, som det är tänkt, får turnera från fjällstation till fjällstation.

------------

Recension

Fjällsågens drottningar

Manus: Harleen Kalkat

Medverkande: Helena Gezelius, Harleen Kalkat

Regiöga: Annika Olsson

Kostym/scenografi: Åsa Nilsson

Musik: Magnus Karlsson

(Gamla tingshuset, Östersund)

Läs också:

Storulvån satsar på musik och teater i fjällmiljö

Starka systrar och fjällpionjärer

Nya filmfestivalen Hungry – en del i massiv kulturvecka

Mer läsning

Annons