Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Namedropping tills man storknar

/

Annons

Jag tillhör den sorten som gärna läser biografier över framstående och mer eller mindre historiska personer i världen. Jag gör det förstås därför att jag vill veta mer om personer som redan intresserar mig. Men också för att biografier är en både spännande och överraskande litteraturgenre i sig.

I genren biografier kan man aldrig ta något för givet. Jag har slitit mig igenom dödstråkiga biografier om personer som intresserar mig, och ibland har jag gett upp bara efter några sidor. Den senaste veckan har jag pendlat mellan att ha slängt en bok ifrån mig och en stund senare girigt ta tag i den igen för att fortsätta läsa. För att på nytt kasta den ifrån mig – och börja läsa igen.

Boken är Antonia Frasers ”Måste du gå?” (Bokförlaget Forum), som handlar om hennes liv med den brittiske dramatikern och nobelpristagaren Harold Pinter. Vem är inte nyfiken på denne nyskapare på teatertiljan och politiske provokatör? Men vem vill samtidigt få hela den snobbiga brittiska överklassen i knät?

I Antonia Frasers ”Mitt liv med Harold Pinter”, som bygger på 33 års dagboksanteckningar om samvaron med den fräcke, lynnige och högpotent kreative Pinter får vi båda delarna i ett sammanhang, det vill säga både inblickar i Harold Pinters stökiga författarverkstad och ett ytligt överklassliv med en ändlös massa luncher, middagar och glittriga partyn, där gästerna är uppklädda till tänderna. Själv anses Antonia vara ”en av världens bäst klädda kvinnor”.

Det märkliga, tänker jag – om dessa dagboksanteckningar stämmer med verkligheten – är att Harold Pinter, denne uppkäftige arbetargrabb från Londons East End, tycks ha funnit sig i det. Och om man får tro Antonia Fraser – ha gillat det skarpt. Pinter skildras som en mycket kärleksfull man – ”han verkar faktiskt galen av kärlek” - som överöser sin Antonia med kärleksdikter, presenter och högstämda tal.

Boktiteln ”Måste du gå?” lär vara ett direktcitat av Pinter, precis det han sa vid parets första möte. ”Nej, det är inte absolut nödvändigt”, svarar hon. Han lämnar sin hustru, som är en framstående skådespelerska, hon bryter upp från sin högadliga familj och sex barn.

Antonia Fraser är själv författare till en lång rad biografiska verk om historiska personer som Maria Stuart, Marie Antoinette och Ludvig XIV. Som avkoppling skriver hon deckare. Man undrar hur hon haft tid till detta med en familj på sex barn och ständigt i centrum för partyn och middagar med kändiseliten?

Jag tror mig aldrig i en och samma bok ha läst om så många kändisar. I en personförteckning sist i boken radas de upp: 250 av världens främsta författare, skådespelare, regissörer och politiker, som alla tycks ha umgåtts med paret Fraser-Pinter. Det blir vad engelsmännen kallar för namedropping – tills man storknar.

Harold Pinter är arbetsnarkoman. Han skriver ett 30-tal pjäser, ett 20-tal filmmanuskript och massor av poesi. Han engagerar sig med tiden hårt i politiken och går i protestmarscher. Han regisserar och spelar själv med i egna och andras pjäser.

2005 får Harold Pinter Nobelpriset i litteratur.

”Lycka! Lycka!" skriver Antonia Fraser i sin dagbok.

Pinter är svårt sjuk i cancer, men ”Harold inviterar hela familjen till Stockholm. Han vill köpa en klänning eller rättare sagt klänningar till mig, som jag ska förhäxa kungen av Sverige och alla andra kungar med."

Men Pinter blir snabbt sämre och får ställa in sin Stockholmsresa. Envis som han är åker han i ambulans till en inspelningsstudio för att läsa in sitt politiskt välartikulerade Nobeltal.

Harold Pinter dör på julafton 2008 efter att ha spelat med i sin egen, verkliga dödsscen, som varat i drygt sju år.

Kanske kan Antonia Fraser i detta Pinterdrama betecknas som en slags regiassistent.

Till slut läste jag ändå ut den här dagboksbiografin . . .

 

Mer läsning

Annons