Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mörkrets hjärta

November har belägrat landet. Är det senhöst eller förvinter? Oavsett vilket blir dagarna allt kortare och mörkret tätnar. Sommaren känns lika avlägsen.

Annons

Det var då, under några korta ljusa sommarkvällar, som jag bestämde mig för att läsa om en av de vassaste klassikerna – Mörkrets hjärta av Joseph Conrad.

Trots att jag läst den förut blev jag smått tagen av denna drygt 100 år gamla text. På ytan en spännande berättelse om en brittisk sjökapten och hans dramatiska resa med flodångare uppför Kongofloden.

Conrads alter ego kapten Marlow har fått uppdraget att söka upp elfenbensjägaren Kurtz som har löpt amok och börjat sprida skräck omkring sig. Under ytan är boken ett rent sprängstoff, både politiskt och psykologiskt.

Romanen skildrar verklighetens Kongofristat där kung Leopold av Belgien härjade oinskränkt i jakt efter elfenben, gummi och herravälde. Vi pratar kolonialism i sin allra vidrigaste form. Conrad själv hade erfarenheter av den brittiska imperialismen och var sin tids kanske störste kritiker av dess framfart.

Att gå in i mörkrets hjärta kan förstås tolkas symboliskt. Först och främst som västerlandets tolkning av det mörka Afrika. Att resa uppför Kongofloden blir då bokstavligen en färd in mot mörkrets hjärta.

Vita män och kvinnor ansågs ansvariga för att föra ljuset, bildningen och moderniteten till de mörka och så kallat ociviliserade delarna av världen. Att de i stället plundrade, dödade och förslavade är en helt annan historia. Denna västerlandets mörka historia är vi alla på något sätt en del av. Även Sverige lever i dess svallvågor.

Att gå in i mörkrets hjärta kan förstås också ses psykologiskt som ett sätt att tränga in i ett dunkelt och komplicerat inre.

I likhet med den vansinnige Kurtz kan människor deformeras och förråas.

Plundring, massmord och rasism. Ondska, hyckleri och individens ensamhet. Eller med Kurtz egna ord innan han dör: ”Vilken fasa! ”

Många har inspirerats av Conrads bok. Francis Ford Coppola med filmen Apocalyps now är kanske det mest kända exemplet. Handlingen har flyttats från Kongo till krigets Vietnam och Kambodja. I somras sände SVT en repris av filmen. Jag blev sittande framför rutan trots att timmen var sen.

Precis som boken har filmen ett märkligt sug, en oroande känsla av att allt håller på att gå åt helvete, bokstavligen talat. Vilket det ju också gjorde på många plan. Ett berömt citat från filmen lyder: ”Jag älskar doften av napalm på morgonen. Det luktar som... seger.”

En klassiker kan ständigt omtolkas och kan läsas med stor behållning hundra år efter att orden sattes på pränt.

Vilka av dagens böcker kommer att överleva och bli morgondagens klassiker?

Några förslag?

Mer läsning

Annons