Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Moget och modigt

Vart kommer alla 50-åringar från? Och vart tar alla 40-åringar vägen? Man kunde lika gärna ställa sig frågan vart tiden tar vägen och vad tiden gör med oss.

Annons

Förgänglighet. Nyss var vi unga. Nu är vi…, ja vad är vi? Kanske medelålders på väg att bli gamla, eller…? Det är just det som är lite svårt att greppa. Nyss var det ju 70-tal, 1970 kanske man måste förtydliga. En tid då allt kändes möjligt. Lika mycket disco som progg, lika gärna Nationalteatern som Earth Wind & Fire. Nu är det 2010 och frågan är om allt är lika möjligt.

Jag har varit på 50-årskalas. Det verkar inte vara lika laddat och nervigt uppskruvat som förr. Som när ens äldre släktingar hyllades vid jämna år. Jubilaren tronande majestätiskt bland blommor och presenter. Livet på sin middagshöjd. Sen kunde det bara gå åt ett håll. Utför.

Men så är det ju inte längre.

50-åringen är vältränad och förrädiskt ungdomlig, försedd med progressiva linser, har många järn i elden och en fulltecknad agenda. Dagens 50-åring tänker positivt och coachar sig fram genom livet. Det finns egentligen inga problem – bara MÖJLIGHETER! Det gäller att se sig själv som en lokalt producerad, långlagrad och hållbar kvinna med bra ursprungsmärkning och någorlunda rättvis fördelning. Tänk vintage. Attraktivt och dyrbart. 50 and fabulous!

Men ändå. Det handlar faktiskt om ett halvt sekel. Fatta. Halvvägs till hundra. Ljusår av tid som passerat förbi. Oceaner av vatten under broarna.

Borde man känna oro? Börja trappa ned? Teckna nya pensionsförsäkringar? Läsa det finstilta i de orangea kuverten? Skaffa ett medlemskort i Fonus? Helt enkelt, borde man anpassa sig till det nya livet som 50+? Och är det inte ganska krampaktigt och patetiskt med alla pigga åldringar som vägrar inse att tiden går och att ålder faktiskt också är en siffra. I det här fallet 50. Sluta upp med att förneka fakta. Mot ålder finns inget bot. Acceptera – du är snart 50.

Krönikor liknar ibland offentliga terapisamtal. Detta är definitivt ett sådant tillfälle. Krönikören leker både patient och terapeut. Jag sätter mig i båda fåtöljerna, med pappersnäsdukarna på greppbart avstånd.

– Hur känns det?

– Overkligt. Tomt.

– Hur menar du?

– Det är bara så svårt att acceptera.

– Lugn. Det ordnar sig.

Om livet vid 50 inte känns som en peak utan snarare som en svacka? Om det inte är en middag utan mer som ett förmiddagsfika? Vad gör man då?

Min terapeut manar till lugn. Det kommer oceaner av tid och om tio år står man där igen. 60. Snacka om att stå på randen till ålderdomen. Innan man ens hinner säga PPM är det dags att packa ihop från kontoret.

Positivt tänkande just nu handlar med andra ord om perspektiv. Tänk på att det kunde vara värre. Tio år kvar till nästa jubileum att ha ångest inför. Till och med 50-årskrisen är förgänglig. Tack terapeuten. Livet går vidare trots allt.

Mer läsning

Annons