Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Man ska ju vara två

Annons

Som genom ett mirakel är jag inte längre singel. Alldeles nyss satt jag på min kammare och funderade över hur det egentligen går till. Hur blir man ihop? Kan man göra som i småskolan att man frågar chans? Jag tänkte lite som Bob Hansson i hans senaste bok – Kärlek, hur fan går det till?

Kärlek och tvåsamhet är kanske navet i våra liv. Trots detta eller kanske just därför är det så djävulskt svårt, komplicerat och ibland ouppnåeligt. Hur träffade du din partner? Var det på krogen, jobbet eller kanske hemma hos vännerna? Var det frukten av idog flirt och ragg eller mer av en slump?

Kanske kunde man återvinna gamla tiders metoder. Jag tänker på nattfrieriet som var lite av en norrländsk specialitet. När bondesamhällets ungdomar på somrarna flyttade ut på vindar och loft var det helt accepterat att testa varandra under en natt eller två. En frihet under ansvar som oftast fungerade. Idag är det inte alltid lika idylliskt på landsbygden. Det blev antropologen Lissa Nordin varse när hon studerat de ensamstående männen i Västerbottens inland och deras ibland tröstlösa kamp efter kärlek och närhet.

För några veckor sedan fastnade jag framför tv:n och en fascinerande dokumentär från Peking. Här fick vi följa hundratals föräldrar som dagligen träffades i en av stadens parker för att äktenskapsmäkla åt sina hårt yrkesarbetande barn som uppenbarligen hade varken tid eller möjlighet att sköta detta själva. I vackert textade affischer marknadsförde de sina söner och döttrar. Lång utbildning och välbetalt jobb föreföll vara mest attraktivt.

Idag är väl ändå nätdejting mest aktuellt. Det som började som en kul grej har blivit en storindustri med mängder av bolag som erbjuder mer eller mindre nischade sajter. Det finns sajter för norrlänningar, hbt-personer, 50+are, eller vad sägs om seriös dejting för dig med högre utbildning?

Även jag har testat nätet. Det plingar till i datorn och plötsligt kommer där en kontaktförfrågan ”från en person som söker en som du”. Det känns lite som på julafton när man förväntansfullt men samtidigt tvivlande öppnar sitt mail. En 59-årig singel i Stockholm har fattat tycke för just min profil. Själv är han 184 cm lång med fina händer, snygga tänder, glatt leende, vältränad kropp och en sportig klädsel. Han beskriver sig som en optimistisk, pålitlig och tillmötesgående person som gillar arkitektur, konst, bio och segling. Bingo! När jag läser det finstilta ser jag under rubriken husdjur att det finns 40 nötkreatur med i bagaget. Djävlars, det var en ”bonde söker fru” och mitt intresse svalnar hastigt.

Nej, nätdejting är nog inget för mig. Allvarligt talat tror jag mer på Kristina Lugn när hon ”mycket hellre vill följa med en äldre bildad herre till ett folktomt vindskontor.” Men i ärlighetens namn kanske jag inte behöver varken kontaktannonser, nätsajter eller tröttsamma barrundor. Som genom ett mirakel och med lite hjälp av en kopp kaffe har jag hittat L. Eller som han uttrycker det. Vi hittade varandra på en alldeles egen sajt med bara två medlemmar.

Mer läsning

Annons