Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Feminist – javisst!

Snart är det sportlov. Snart är det Vinterfestival. Snart är det 8 mars! Någon som kommer ihåg den internationella kvinnodagen?

Annons

En grupp gamla 70-talsaktivister gör det givetvis. Kanske också några unga entusiastiska kvinnor. Men hur är det med alla oss andra? Betyder de feministiska frågorna något idag? Finns det några barrikader att stå på, några hinder att övervinna, några konflikter att ta itu med? Finns det feminister på riktigt eller är feminismen förvandlad till en intet förpliktigande politisk floskel utan mening?

När jag för några dagar sedan blev intervjuad om kvinnorörelsen inför 8 mars fick jag tillfälla att börja fundera. Det finns kvinnor före oss som gjort grovjobbet. Som samlat sig i aktivistgrupper, föreningar och demonstrationståg. Som slagits för fri abort, daghem och lika lön oavsett kön. Som till slut kunde fira att Sverige 1921, som det sista landet i Norden, blev en politisk demokrati. Kvinnor fick inte rösträtten, de kämpade till sig den rätten genom politiskt och aktivistiskt arbete. Inte som i England där sufragetterna hungerstrejkade, krossade fönster i parlamentsbyggnaden, brände upp brevlådor och grävde upp golfbanor (!). I Sverige gick vi mer lugnt och metodiskt tillväga i föreningar och arbetsgrupper genom namninsamlingar, föredrag och öppna politiska möten. Oavsett metoder är det inte utan kamp som förändringarna skett.

Vad gör jag själv för att förändra världen? Räcker det med att vara en hyfsat genusmedveten forskare och skribent? Behöver jag inte göra något även i det egna livet? Det privata är politiskt har ju feminismen lärt oss, och den sentensen tror jag verkligen på. Hur har jag till exempel uppfostrat mina söner? Vilka är viktiga feministiska frågor för män idag?

Min osäkerhet är säkert delad med många andra. Vi lever i den relativa jämställdhetens tidevarv, eller kanske den relativa underordningen. Stora delar av den offentliga och politiska retoriken talar om jämställdhet mellan kvinnor och män som självklarheter och som ett redan genomfört politiskt projekt. Jämställdhet som historia. Samtidigt lever vi varje dag i en värld som likafullt ser olika ut för kvinnor och män, pojkar och flickor. Kanske blir det paradoxalt nog svårare att driva dessa frågor i dag när vi har osynliggjort dessa frågor. I dag har ju män och kvinnor samma möjligheter och rättigheter. Eller? Jämställdheten som något mossigt och lite fånigt.

Jag tror att vi måste se på jämställdhet som ett oavbrutet och ständigt pågående arbete som aldrig tar slut. Den sexistiska verkligheten på våra teatrar är den senaste i raden av bevis på detta. Feminism är inget som finns – det är något vi gör. Dessutom finns det i dag många olika feminismer, många olika sätt att se på kön och makt. Inte minst har många feminister lärt sig att kön behöver kombineras med klass, etnicitet och sexualitet för att spegla verkligheten. Mitt råd blir därför: använd 8 mars till en reflektion över hur världen ser ut. Glöm inte våra förmödrar som stod på barrikaderna före oss. De är värda att hyllas. Men kampen är inte avslutad. Bara påbörjad.

Mer läsning

Annons