Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jazz och surrealism i Europas huvudstad

Det kokar på Grand Place i Bryssel. Den 14:e årgången av Jazz Marathon har just öppnat.

Annons

På Stora scenen mitt emot rådhuset spelar Phil Robinson Sextet. 125 band till med tillsammans drygt 400 musiker väntar på sin tur att framträda i detta jazzmusikaliska Marathon, som pågår under tre dygn i Europas huvudstad. Alla konserter är gratis och lockar en jättepublik över hela Bryssel. Det kallar jag en manifestation värd namnet för den moderna jazzen.

Men just dessa dagar i början av juni när sommaren står i sin skiraste grönska och värmen fortfarande bara är i annalkande och ännu inte tagit något riktigt strupgrepp över aktiviteterna är det många spännande saker som äger rum i vår europeiska huvudstad.

Den roligaste vid sidan av Jazz Marathon är invigningen av ett helt nytt museum tillägnat den belgiske surrealistmålaren René Magritte. På Place Royal, strax intill det kungliga slottet, har denne skälm och banbrytare i konsten fått sitt eget museum i fem våningar i en elegant nyklassicistisk byggnad.

Köerna till det nya Magrittemuseet ringlar långa från första öppningsdagen med en förväntansfull konstpublik från hela Europa. Vanliga turister blandas med politiker och tjänstemän från det stora EU-högkvarteret, som får en inblick i Magrittes värld med all dess magi och gåtfullhet. Allt är inte vad det synes vara, menar Magritte, och det har kanske en och annan EU-politiker här i Bryssel också upptäckt.

Öppnandet av det nya Magrittemuseet firas bland annat med stadsvandringar i Magrittes fotspår genom surrealismens Bryssel. En sådan skulle kanske kunna leda till EU:s alla mastodontbyggnader, men mig för den i stället till bland annat det mysiga kaféet La Fleur en Papier Doré, där Magritte umgicks med sina vänner.

Författaren Hugo Claus var en av dem, Man Ray en annan, den franske lyrikern Paul Eluard en tredje. Det var också här som Magritte lär ha spelat schack med Marcel Duchamps.

René Magritte (1898–1967) var tveklöst en av de främsta surrealistiska målarna, men han hade under sin livstid svårt att leva på sin konst, för han sålde dåligt. Därför tvingades han till olika brödjobb som affischer för filmen och annonser för olika cigarrettmärken. Det resulterade i att han fick stort inflytande på både affischkonsten, reklamen och den grafiska formgivningen. Popkonsten har också mycket att tacka Magritte för.

När en av Magrittes målningar nyligen bjöds ut till försäljning på ett av de stora auktionshusen betingade den ett pris på 120 miljoner kr. Tur att Magritte själv inte fick de pengarna, då skulle kanske både affischkonst, popkonst och grafisk formgivning gått miste om många värdefulla influenser ...

Nu står jag fascinerad framför Magrittes mest kända målning – den med tår på skorna – och titeln ”Den röda modellen”. Alla hans verk har så hemlighetsfulla, obegripliga titlar. En exakt återgiven pipa har titeln ”Detta är inte en pipa”. Naketmålningen av hustrun Georgette med blå överkropp heter ”Svart magi”. Och den målning, som nu finns reproducerad i vartenda fönster på byggnaderna runt Place Royal och visar en fågel som flyger mot himlen – eller om det är himlen som flyger in i fågeln? – den heter ”Återkomsten”.

Hur som helst så har Bryssel fått ett nytt kulturellt ”måste” att uppleva för både EU-folk och vanliga turister.

Ett surrealismens museum i surrealismens Bryssel.

Mer läsning

Annons