Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I vinterns färgskala

/
  • ”Jag är vinter. På sommaren målar jag ingenting”, säger Bengt            Jacobsson, som visar akvareller och monotypier i en sevärd utställning på Galleri Remi. Foto: Ulrika Andersson

Galleri Remi

Annons

Vintermotiv i konsten ser vi faktiskt inte så väldigt ofta. En gång träffade jag på en konstnär som sa att det inte var någon idé att måla vintermotiv om man skulle ställa ut söder om Göteborg. Ändå är vintern en så stor del av vår tillvaro i dessa delar av landet.

Och visst finns det en del klassiska svenska målningar med vintern som tema – men sommarmotiven dominerar helt klart även i den svenska konsthistorien.

Bengt Jacobsson kommer från Borås. Han ställer just nu ut på Galleri Remi för tredje gången på 2000-talet. Att måla vinter är för honom självklart.

– Ja, jag är vinter. På sommaren målar jag ingenting. Det är bara att du tittar dig runt på väggarna här. Du kan inte se något grönt, säger han och breder ut handen mot alla de 31 akvarellmålningar i olika storlekar som visas.

Och visst, här finns titlar som ”Kall morgon”, ”Grådag” och ”Spårsnö”. Den senare en väldigt intagande målning med en orange himmel och stora vita ytor där några få spår ringlar sig fram. Vackert och effektfullt. Inte för inte har Bengt Jacobsson under många år varit aktiv inom längdskidåkning.

Här finns också de i erfarna akvarellkretsar nästan obligatoriska Lofoten-motiven.

– Jag har varit på Lofoten sex gånger. Det är faktiskt lika fascinerande varje gång. Jag gillar särskilt tiden efter nyår när man har den där blå timmen nästan hela dagarna.

Bengt Jacobsson är en mycket skicklig akvarellmålare. Inte för inte är han skolad av mästaren på området Arne Isacsson på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Bengt har förmågan att hitta den där ibland så svårfångade balansen i målningen – läget där det inte är för mycket och inte för lite. Inom akvarellkonsten är den balansen så oerhört viktig.

På väggarna finns också något annat som Bengt Jacobsson lärt sig av Arne Isacsson. Det handlar om monotypier som framställs med handkraft. Man pressar två målade papper mot varandra och drar med händerna ut färgerna som kan förstärkas i papperets veck. Resultatet blir ibland alldeles häpnadsväckande. På Remi kan man se isar och andra verk där resultatet blivit en nästan fotografisk känsla i bilderna. Här finns verk som ser ut att vara målade ovanpå ett foto men som är framställda på detta sätt.

– Jag tror att alla människor har sin egen färgskala. Sedan gäller det att leta reda på något som stämmer överens med den färgskalan. Jag tycker verkligen om att måla det här, avslutar Bengt och breder åter ut handen mot landskapen och de bildmässigt så spännande monotypierna.

Jag gillar det jag ser. Och på något sätt ju mer sparsmakat desto bättre. Det är ett måleri som också vågar utforska gråskalorna i tillvaron.

Så Bengt Jacobsson på Galleri Remi är en högst sevärd utställning även för den som normalt inte är så förtjust i akvareller.

GalLeri S

Hos Galleri S har man plockat fram en legendar ur gömmorna. Det är många år sedan nu som Astrid och Galleri S hade Oscar Reuterswärd med sig på Konstmässan. Men då medverkade han flitigt iförd en lila sammetskostym och vänskap uppstod. Men den gamle konstprofessorn avled för sju år sedan, 87 år gammal.

Nu visar Galleri S en retrospektiv med Reuterswärds omöjliga figurer i original på akvarell, som grafiska blad och i speciella tryck på rispapper. Verken kommer från dödsboet och från egna samlingar och allt är till salu.

De ”Omöjliga figurerna”, eller ”Impossibiliteter” som Reuterswärd också kallade dem, är ju en slags teckningar eller målningar av objekt som på sitt sätt ser helt normala ut – men som aldrig skulle gå att återskapa tredimensionellt; eftersom perspektiven är förvridna och på sitt sätt lurar betraktaren.

Oscar Reuterswärd höll på ett helt liv med dessa figurer. Han började redan under skoltiden. Några av hans figurer kom som frimärken i Sverige i början av 1980-talet.

Oscar Reuterswärd framhöll också att han målade med ett japanskt perspektiv och att det var våra västerländska sinnen som skapade många av illusionerna. Han talade och skrev också ofta om barnens förmåga att se och hur barn kunde ta till sig detaljerna före helheten. Han framhöll därför att barn var mycket duktigare än vuxna på det som kallas analytisk observation. Helt klart är i vart fall att dessa omöjliga figurer också är konst som tilltalar barn.

Nå, en gång i tiden var dessa omöjliga figurer överallt i det svenska konstlivet. Totalt skapade Reuterswärd runt 2 500 olika omöjliga figurer. Nu var det ett bra tag sedan man kunde möta dem på det sätt som går just nu på Galleri S. Det är faktiskt ett riktigt roligt återseende.

Mer läsning

Annons