Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I och utanför sagan

Annons

– Är det prins Carl Philip?

– Ja.

– Angenämt.

Mannen i rutig skjorta går vidare och lämnar den jeansklädde prinsen på sin plats i tåget som rör sig bort från Lund över den skånska slätten. Fyra timmar tidigare blickar en svartvit sagoprins och prinsessa från 40-talets barnteaterscen ut över en mindre församling i Lunds stadshall. Det är Bibu, scenkonstbiennal för barn och unga i Lund och sagans renässans på barnteaterscenen diskuteras. I panelen: Ola Karlberg från Big Wind som gör Askungen i brittisk pantomimestil, Irena Kraus som är dramaturg från Unga Dramaten där man gjort en modern och storslagen Askungeversion och Åsa Lindholm som skrivit Grymma sagor för Stockholms stadsteaters nya barnteaterscen. Dramaturgen Lena Fridell som leder samtalet undrar: är sagospelen som kastades överbord av teatrarna 1968 på väg tillbaka? De tre har olika ingångar: Ola Karlberg pratar om folksagans universalitet och att ett känt namn säljer, Åsa Lindholm om hur hon själv älskade sorgliga sagor som barn och Irena Kraus om Unga Dramatens vilja att jobba med styvfamiljer.

Bibu arrangeras i Lund vartannat år. I år, det tredje året, har en fristående jury för första gången gjort urvalet av svenska, nordisk och internationella föreställningar som spelar på biennalen. Jag är en av sex personer som suttit med i den juryn och känner mig glad under de fyra dagarna. Utbudet kan inte (och ska inte) ses som ett statistiskt kvalitetsurval av den barnteater som produceras idag. Istället har vi försökt hitta föreställningar som på olika sätt sticker ut, visar på möjligheter och utmanar. Och det funkar. Estrad Norrs Förödelsedagsbarnet med Rasmus Lindbergs halsbrytande text är en av dem vi valt. Dorte Olsesens till synes enkelt storslagna Made in Sweden om tonårens stoooora känslor med äkta tonåringar och en hel del publik på scenen är en av de föreställningar som på olika sätt arbetar med delaktighet.

Men dagarna är också fyllda av seminarier. Flera just om delaktighet. Ylva Ågren från Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet menar att delaktighetsarbete ofta hamnar på en symbolisk nivå och att man måste fråga sig varför barn och unga ska vara delaktiga? Vad ska deras åsikter leda till?

På ett seminarium om ålder berättar koreografen Martin Forsberg om sitt första riktade verk för barn. Norrdans AB 3 är en av de uppsättningar vi valt ut just för att den utmanar föreställningar om hur barndans kan se ut. Fyra svartklädda varelser med vida kjolar fyller upp det begränsade rummet och skapar ett eget fiktivt universum. Det är roligt, berörande och befriande och estetiskt starkt. Martin Forsberg ger ett exempel på barns fria tolkningar av konstnärliga intentioner: Dansarna i AB 3 är vitsminkade runt ögonen. Intentionen är att göra dem mindre mänskliga. En publikreaktion: Det är ju självklart att de är vita runt ögonen, för de kommer från Spanien (vilket två av dem gör) och de har haft solglasögon. Så klart.

Tåget rör sig vidare över skånska slätten. Prinsen som inte är en sagoprins får ett förslag: Solglasögon kanske?

– Det fungerar ju inte så bra, tyvärr.

Mer läsning

Annons