Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Homanist, javisst

Från tidiga tonår fram till dagens pensionärsliv skulle jag tro att jag läst drygt tusentalet deckare och kriminalhistorier. Periodvis har jag slukat böcker om ond bråd död och misstänkta mördare.

Annons

Jag har aldrig tidigare känt mig särskilt störd av detta, utan snarast betraktat detektivhistorierna som kluriga gåtor att lösa och på köpet få lite hjärngymnastik.

Men med tiden har berättelserna blivit allt råare och blodigare och hjärngymnastiken allt mindre krävande i ett förlagsgeschäft som spottar ur sig kriminalhistorier på löpande band. Jag är inte längre road av att läsa om allt grövre våldshandlingar utförda av alltmer sadistiska mördare.

Numera är jag Homanist. Ja, jag räknar mig som humanist också, men i det här sammanhanget – när det gäller deckarlitteraturen – bör jag nog betecknas som en Homanist.

Känner ni Johan Kristian Homan? Antikhandlare i Gamla stan i Stockholm. Överliggare utan examen från Uppsala universitet. Historiskt kunnig, kulturellt bildad, gourmet, vinkännare, livsnjutare. Sambo med en högförnäm siameskatt och särbo med en Julia Roberts-kopia av adligt ursprung, svart bälte i karate och fast anställning vid Säpo.

Denne Homan, som mest av allt uppskattar lugn och harmoni i tillvaron, har allt som behövs för att njuta ett behagligt liv. Det gör han också, det är bara det, att han alltid råkar snubbla in i en mordhistoria, som han ofrivilligt dras allt djupare in i, inte sällan som en av de huvudmisstänkta.

Så sker också i den senaste Homan-deckaren, den 39:e i ordningen av den gamle diplomaten och mångsidige författaren Jan Mårtensson. ”Palatsmordet” (Wahlström & Widstrand) heter denna detektivroman, som på drygt 300 sidor uppehåller sig mer vid kulturhistoriska ting, livsnjutningar och ett stilla om än vasst gisslande av samtidens många besynnerliga uttryck än vid själva morden.

Ändå är det förstås två mord i kretsen kring högt meriterade forskare och konsthistoriker som motiverar även denna historia om den lätt excentriske och i alla sina värderingar självmedvetet konservative antikhandlaren.

Den senaste Homan-deckaren handlar om en akademisk strid på liv och död. I potten ligger en nyligen utlyst professur i 1600-talets arkitektur och om den slåss åtminstone fem högt meriterade och karriärlystna akademiker. Tessinarna, den yngre, den äldre och Carl Gustav, är föremål för de vetenskapliga uppsatser, som ska föra forskarna mot det hägrande slutmålet, professuren. (Mårtensson är rejält påläst i ämnet). Men i spelet blandar sig även många andra mer irrationella faktorer som den erotiska lustan och hämndbegäret

När det klingar i Sven Hedins tibetanska klocka på antikhandeln i Gamla stan och siamesen Cleo de Merode sträcker på sin hals, då vet man, att det kan komma oväntade besök. Eller så är det bara kollegan Eric Gustafsson, snett över gatan, ”Köpmangatans svar på Oscar Wilde”, som tittar in för att ge ett nålstick.

Mysfaktorn är hög i Homan-deckarna och det är också bildningsgraden. Jag tror det är den kombinationen, som gör Jan Mårtenssons läsare till Homanister. Homansällskapet, som bildades 1982, är idag ett av Sveriges största litterära sällskap med över 500 medlemmar och med ett omfattande årsprogram, där huvudpersonen, i varje fall hans alter ego, alltid medverkar. Bara det är ju unikt för ett litterärt sällskap.

En ofta upprepad sentens i Homan-deckarna är, att ”det var bättre förr”, och det är man ju – som samtida med författaren – tveklöst beredd att skriva under på.

GMysfaktorn är hög i Homan-deckarna och det är också bildningsgraden.

Mer läsning

Annons