Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran och Anna i Ankeborg

Annons

Visst är det både kusligt och fascinerande när alla plötsligt pratar om samma sak och sjunger på samma refräng. Kvack, kvack. Jag tänker naturligtvis på media-haussen kring Hollywoodfrun Anna Anka och vad den leder till. Om den lyckas skapa en spännande diskussion om kvinnors och mäns liv, om hur vi lever och förhåller oss till varandra – fine! Då har väl damen ifråga gjort lite nytta i alla fall. Men hon borde få lite ledigt nu tycker jag, hon ser i mina ögon rätt sliten ut för att vara en 38-åring i hemmafrukarriären.

Personligen kan jag inte bli särskilt upprörd över hennes både naiva och verklighetsfrämmande uttalanden om hur livet bör levas, vad kvinnor bör göra för sina män och vad som är det stora felet med svenska blöjbytande män. Det känns helt enkelt mer som en såparoll hon spelar än ett reellt och verkligt liv.

En som i högre grad får mig att gå igång är KD:s affischpojke Göran Hägglund som återigen kör ett högerpopulistiskt utspel som slår vilt mot en icke definierad motståndare – den så kallade kulturvänstern. Regeringsmedlemmen, ministern och toppolitikern slår sig för bröstet och öser galla över ”eliten” och vill istället göra sig till tolk för den så kallade ”verklighetens folk”. Detta i ett läge när han och andra borgerliga partier faktiskt sitter på makten, inklusive kulturpolitiken. Kan man sitta i ett större och bräckligare glashus?

Kanske syftar karln på att smak och stil självklart är kopplade till makt och kapital av olika slag, ekonomiskt såväl som kulturellt. För så är det ju. Men att som Hägglund skapa snäva ramar för vad ”folk” bör gilla och inte, det kan inte stavas till annat än populism och folkförakt.

Vem är kulturelit Jämtland idag? En konstälskande bonde eller en styrdansande universitetslärare, en rockabillykontorist eller en körsjungande undersköterska? Själv älskar jag både E.S.T. (=jazz, läs elitens musik) och Lasse Winnerbäck (så folklig som man kan bli). Jag löser Melodikrysset (folkligt, eller hur Göran?), går på Regina (läs svårförståliga vänsterfilmer) och beundrar Lars Lerins akvareller (både föreställande och icke föreställande bildee – hur gör vi nu då?).

Om man älskar fotboll och styrdans kan det mycket väl hända att man tillhör den ekonomiska eller politiska eliten i samhället. Varför hägna in och stänga ute? Varför skapa hierarkier och utropa högt och lågt inom kulturen? Bryt istället gränser och lös upp normer och förväntningar. Om kristdemokraterna vill vinna nya röster i valet, vilket Gud förbjude, välj då ett annat område än kultur som slagfält.

När man tänker efter var det kanske inte en slump att Anna Anka och Göran Hägglund levererade sina utspel samtidigt. I grunden står de väl för samma konservativa och hämmade 50-talsideal. En värld där far ror och mor är rar – män tjänar pengar och kvinnor sköter barn och behagar. En värld där barnomsorg stavas hemmafru och där offentliga lösningar är ett rött skynke. Tack och lov tror jag inte att ”verklighetens” män och kvinnor känner igen sig i deras kvackanden. Men kanske får vi se upp så vi inte hamnar i samma situation som i Italien där medierna fördummas alltmer och där TV-verkligheten alltmer tar över med sina sjuka ideal. Se filmen Videocracy och du kommer att bli mörkrädd. I denna Berlusconivärld framstår Anna Anka och Göran Hägglund som rena kulturvänstern. Men visst finns där paralleller och kanske är även våra programutbud på väg åt det hållet. Här lurar nog de riktigt farliga fiskarna.

Mer läsning

Annons