Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett liv i spagat

/
  • Inbjudan till
  • Överallt i hemmet syns Mikael Rahms lekfullhet.
  • Mikael Rahm.

I höst syns Mikael Rahm i "Så ock på jorden", årets kanske mest emotsedda svenska film. Samtidigt kämpar han varje dag för att komma tillbaka som skådespelare efter cancern.

Annons

– Det är komplicerat, det här med att leva sitt liv i spagat.

Orden är inte hans från början, men Mikael Rahm citerar gärna skådespelarkollegan och vännen Leif Andrée för att beskriva hur dubbel tillvaron ter sig just nu:

– "Ett ben bland stjärnorna och ett i skiten." Så är det.

Stjärnlivet. Just nu finns Mikael Rahm i rutan på bästa sändningstid i "Saltön" och i höst återvänder han som bybon, körsångaren och medmänniskan "Tjock-Holmfrid" i Kay Pollaks film "Så ock på jorden". Inspelningen pågick under hela förra sommaren i Boden där en vacker kyrka byggdes upp i en gymnastikhall. Det är där berättelsen som påbörjades i "Så som i himmelen", en av den svenska filmhistoriens största publiksuccéer, fortsätter. Publiken slungas tillbaka till det lilla norrländska samhället Ljusåker. Vad hände egentligen med kyrkokören. Hur gick det för Lena (Frida Hallgren) när hennes man, den världsberömde dirigenten, dog? Kan verkligen kärlekens, musikens och dansens kraft förändra människor?

Filmandet var krävande, men givande.

– Att jobba med Kaj Pollak är som att ge sig ut på ett stort, öppet hav med en väldigt envis människa. Det skapar en fantastisk sammanhållning bland skådespelarna. Precis som förra gången blev vi nästan som syskon.

Nyligen kunde tv-tittarna också se Mikael Rahm i serien "Miraklet i Viskan" med Rolf Lassgård.

– Dessförinnan hade jag inte spelat mot Lassgård sedan vi gjorde pjäsen "Utanför" mot mobbning i Marielundsskolan 1969. Jag tog med mig en bok med urklipp för att visa honom, säger Mikael medan han spiller upp kaffe i blommiga koppar på blommig vaxduk i köket hemma i Funäs. I taket ovanför en kristallkrona med klängande plastapor i varje färg. Bara hos Mikael Rahm.

Den gamla länsmansgården från 1710 är förresten proppfylld med loppisfynd av alla dess slag. Mikael älskar att ge sig ut på pryljakt. Förutom plastaporna små renar, porslinsfigurer, dockhuvuden, tavlor, dansk möbeldesign och stormönstrade vintagekläder med mera. På tomten utanför har grävskopans monotona ljud precis avstannat, det nya avloppet är äntligen klart och Mikael tar tacksamt emot den gamla vanliga, sköna tystnaden. De tre döttrarna är utflugna och Mikaels fru bor sedan många år delvis i Järpen.

När familjen hade bestämt sig för att flytta till Mikaels gamla föräldrahem i Funäs hade han precis provfilmat för "Så som i himmelen".

– Medan vi visade våra döttrar var de skulle bo ringde de och sa att jag fått rollen. Jag såg det som ett tecken. Man kunde vara filmstjärna i Oviken trots allt.

Det har gått sex år sedan Mikael Rahm fick beskedet om att det lilla såret på tungan var aggressiv cancer. Det första han gjorde var att åka till musikern och producenten Gustav Hylén och hans inspelningsstudio i Revsund. Där spelade han in låten "Natta" (text av Arlan Kristiansson och musik av The Bläckfisks), som ett minne av en talförmåga som aldrig skulle bli sig lik igen. Han fick halva tungan kapad och en käke som vittrar sönder på grund av för mycket strålbehandling. Skitlivet.

– Jag har fått åka till 50 olika tandläkare från norr till söder för att få hjälp. Nu går jag hos en specialist i Linköping. Min självkänsla är i botten och sjukvården verkar bara tycka att jag är besvärlig som vill fortsätta arbeta. Någon långsam återuppbyggnad av en människa finns tyvärr inte i Sverige. Det är antingen eller, frisk eller sjuk, som gäller. Jag tvingas leva på socialbidrag.

Vägen mellan att ligga sjuk i en säng i Oviken till att filma med Pollak var egentligen för lång, fortsätter han. Hjärnan vill inte vara med riktigt. Orkar inte.

– En dag tappade jag flygbiljetten mellan gaten och incheckningen tre gånger. Vi får se hur mycket de har klippt bort, men jag tror att jag bet mig fast trots allt.

Mer än någonsin behöver han nu en stabil plattform att stå på i länet. Men det är ingen hemlighet att han känt sig motarbetad på hemmaplan under 20 års tid. Det finns så många ämnen som han skulle vilja gestalta konstnärligt – uranbrytningen, jordbruken, utflyttningen, flyktingfrågan – men för det får han inget gehör, säger han.

Fast egentligen är problemet långt större än en enda mans bakslag, fortsätter han. Det handlar om kulturen i hela inlandet som han menar ofta filtreras genom storstaden.

– Kulturarbetarna i länet måste få växa, få högre status. Annars går allt sönder. Jag vill att det ska finnas utrymme för att få vara fantasifull skådespelare även här.

Både "Så som i himmelen och "Så ock på jorden" berör många av de frågor som varit aktuella den senaste tiden. Stad och land som ett motsatspar och den ojämna maktrelationen dem emellan. Problemet finns även i Jämtland.

– Jag tycker att det finns en enorm uppnästhet i Jämtland. Vi pratar hela tiden om "vi" och "dom". De så kallade Pistvaktsmänniskorna får man bete sig hur som helst mot. I "Så som i himmelen" säger prästen till världsdirigenten att han måste förstå att människorna i Ljusåker inte är som människorna i den stora världen. Man kan undra var vi skulle bo då – i den lilla världen? Det är det viktigaste jag jobbar för: att folk är folk även om de bor i skogen.

"Så ock på jorden" har premiär 4 september.

Mer läsning

Annons