Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En konstupplevelse jag sent ska glömma

/
  • Anders Olofsson är redaktör för Sveriges största tidskrift om samtida konst, Konstperspektiv, och för nättidskriften konsten.net. Foto: Håkan Luthman´
  • Susanne Frunck visar måleri på Härke Konstcentrum. Foto: Håkan Luthman
  • Monica Goras verk vid Lillängerondellen i Östersund.
  • På Ahlbergshallen ställer Ann Charlott Skogöy ut sina verk.

Annons

I lördags var det underbart vackert väder ute. Många tillbringade säkert dagen ute men inte jag. För inne på Jamtli sken solen starkt genom den karismatiske Anders Olofssons närvaro. Han gav oss besökare en konstupplevelse vi sent kommer att glömma.

Anders Olofsson är redaktör för Sveriges största tidskrift om samtida konst, Konstperspektiv, och för nättidskriften konsten.net. ”Vad händer med skulpturkonsten i dag?” var temat. Finns det någon rumslig konst över huvud taget och vart har den i så fall tagit vägen var frågor som togs upp.

Anders Olofsson är en van föreläsare och hade verkligen stolpat upp och dissekerat skulpturkonsten i smådelar. Han talade bland annat om kroppen i skulpturkonsten: Fram till och med 60-talet hade vi stor framtidstro när det gällde kroppen och olika sjukdomar vi kunde bota. På 80-talet kom aids och vi blev medvetna om att vi inte kan bota allt.

Konsten hänger som vanligt med och snappar upp åt vilket håll trender blåser fram.

Exempel på kroppsskulptur är Thomas Rentmeisters chokladskulptur som för tankarna till det mänskliga systemet med ett ambivalent synsätt. För några år sedan gjorde Jonas Karlsson på Konstfacks vårsalong en prototyp på en urinoar för kvinnor i form av en vagina. Ett annat exempel var Leif Lindells tampong med en spets i öppningen som kastade sig in i debatten om våldtäktsoffer kontra självförsvar.

Så här fortsatte den strukturerade föreläsningen med gruppering för gruppering. Massor av intressanta konstnärer avhandlades.

Så plötsligt, en starkt gul ruta med texten Quiz Time som fick alla att skärpa till sig. Den som var först med att gissa vems verk som visades på duken vann en åtråvärd Konstperspektiv-penna. Den abrupta quiz-pausen gav energi och komik till presentationen.

När det var dags för lunchpaus pratade vi även lite snabbt om Monica Goras verk vid Lillängerondellen i Östersund. På konstnärens hemsida www.gora.se kan man läsa om vilka funderingar det vackra verket har väckt hos en liten invånare i vår stad. Så här skriver hon till konstnären: ”Hej! Jag heter Lina. Jag har et önskemål. Jag önskar at några små Storsjöodjur skulle kläckas vid äggen vid Lillängerondellen.”

Så här svarar konstnären: ”Hej Lina! Tack för ditt brev. Kul att du gillar Storsjöodjuret – det gör jag också! När jag gjorde de blåa skulpturerna tänkte jag lite på Storsjöodjuret men mest på allt det vatten som finns i Storsjön. Sen tänkte jag på det vatten som finns i moln. Jag ville att mina former skulle vara lika stora som bilarna men mycket mjukare, vänligare och lite magiska. Jag ville att de skulle vara som moln. De byggdes av klyftor och därför kan de också likna lökar. Förresten, har du tänkt på att Storsjöodjuret kanske inte lägger ägg? Det kanske föder levande ungar, såsom valar och delfiner gör...”

– Konsten ska kunna ställa irriterade frågor om viktiga saker, säger Anders Olofsson.

Det skriver jag under på och om man lite mera ingående studerar Damien Hirsts kadaverkonst, där itusågade djur lagts i formalin, så hanteras viktiga frågor om död, liv och förruttnelseprocess.

Anders kontrar med att om det är något vi människor vet är att det går utför. Men genom hans föreläsning om skulpturer och deras krympande plats på offentlighetens ytor, där det alltför ofta ges plats åt stora gallerior, berikades i alla fall mitt liv. Livet går utför, javisst, men jag gläds åt dessa dagar då jag får lägga min tid på att träffa likasinnade konstintresserade människor och se konst som väcker intressanta frågeställningar.

Ni missade verkligen något, ni som inte var där.

AHLBERGSHALLEN

På Ahlbergshallen visar Ann Charlott Skogöy sina verk. Fria, svävande och omsvepande med olika material.

I flera av verken finns textildetaljer. Det ger flera lager i bilderna och det är där som Ann Charlotts styrka ligger. På sina håll kan verken upplevas lite spretiga, men samtidigt är det en fin gräns för hur mycket eller lite konstverken ska likna eller inte likna varandra för att spännande samtal ska uppstå.

Jag tycker även att verken vinner på de olika materialen i bilden. Det uppstår nyfikenhet och en inte så högtravande respekt inför duken då det slängs på fågelfjädrar och röda prickar som penetrerar bilden. De organiska formerna balanserar fint med mustig och kulört färg.

Ann Charlott har sin utbildning på designskola i Köpenhamn och tycker det är intressant att arbeta överskridande i gränslandet mellan konst och design. Att sammanföra det ekologiska tänkandet i både design och konst är också en drivkraft.

HÄRKE KONSTCENTRUM

På Härke konstcentrum visar Susanne Frunck måleri. För några år sedan undervisade jag Susanne då hon studerade på konstskolan i Östersund. Då såg jag mest hennes grafiska blad och hennes förkärlek för växtväv som hon tryckte på med långa vepor som böljade vackert som resultat. På Härke är måleriet mest abstrakt.

Susanne åker en gång om året till Gerlesborgskolan i Bohuslän på målerikurs, där hon får en riktig energikick och med koncentration arbetar med det abstrakta.

Jag kan se att det hänt mycket sedan vi sågs sist. Färgvalet är balanserat med formade stenar i mitten. Jag kan även hitta formen av en buddha i en del bilder. Detta bidrar till att jag får en kontemplativ upplevelse.

Bildspråket är tydligt och säkert. Formerna finns där av en anledning. Titlarna är ett onödigt måste, kanske skulle de vinna på att vara mera subtila för att hänga samman med bilderna?

Måleriet har ett okonstlat och spontant tempo. Rörelsen i verken, där färgen spricker eller ett annat element förs in, uppstår enligt Susanne genom att det rör sig om en emulsion. Den tunnar ut färgen och är ett viktigt inslag. 

Det är fint måleri och Susanne har lyckats bra i sin strävan att utveckla sitt sökande och föra sin konst framåt. Fortsätt i samma spår – lycka till!

Mer läsning

Annons