Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En fest för livet

”Paris är en fest för livet”, sa Ernest Hemingway. Det är visserligen mer än 80 år sedan han tyckte det, men Paris har inte blivit mindre fest sedan den tiden.

Annons

I Paris pågår en ständig kulturfest. Och den går på högvarv dygnet runt.

Det är snart 50 år sedan jag första gången steg av tåget på Gard du Nord och gav mig ut att upptäcka Paris med ord av Hemingway, Camus, Prévert, och Francoise Sagan ringande i öronen. Då var det högsommar och stekande varmt på boulevarderna. Nu är det i slutet av november men tillräckligt varmt för att njuta en café au lait på en trottoarservering vid Champs Elysées.

50 år är en förfärligt lång tid, men jag har naturligtvis varit här ett antal gånger sedan dess och sett hur Paris vuxit, förändrats, men ändå lyckats bevara sin kulturella själ och attraktionskraft.

För 50 år sedan var det

jazzen som lockade mig till Paris. Nästan alla amerikanska jazzartister av någon betydelse spelade eller bodde i Paris.

Jag glömmer aldrig hur jag tillsammans med en kompis spenderade en stor del av reskassan på den tidens mest kända jazzklubb Blue Note. Där öppnade man vid midnatt och jammade fram till fem på morgonen. Om inte jazz-celebriteterna stod på scenen, så satt de bredvid en i publiken. Mina favoriter var Bud Powell Trio och Kenny Clarke Quartet.

En natt fick jag hjälpa Bud Powell ner för den branta trappan från övervåningen. Han hade pupiller stora som tefat, men visste inte var han var. Jag har aldrig varken förr eller senare sett en så påtänd person.

Men när han väl hittat fram till pianot – som han spelade! Gud, så det svängde om Bud Powell Trio!

Bud Powell var vid det här tillfället 37 år gammal, men såg ut som 70. Oavbrutet drogad dog han bara några år senare, men lämnade efter sig en imponerande samling kompositioner och inspelningar.

Att ha sett och hört Bud Powell live i Paris är onekligen att ha varit med om ett stycke jazzhistoria.

Snart 50 år senare åker jag ut till Cité de la Musique – ett av Francois Mitterands stora kulturprojekt, helt tillägnat musiken – och ser den stora Miles Davis-utställningen. ”We want Miles” heter den och pågår fram till slutet av januari nästa år. Här spelar Miles och alla hans grupper från skivor och videor och hela den internationella jazzeliten är med, från slutet av 40-talet fram till Miles’ död 1991.

Att se den här utställningen är som att slå följe med Miles Davis på en livslång musikresa. Fortfarande när jag går runt bland de permanenta samlingarna – 4 000 instrument! – i musikmuseet är det Miles’ musik jag har i öronen.

Dagen därpå köar jag mig fram till den fascinerande James Ensor-utställningen på Musée d’Orsay, jag köar mig fram till den fräcka, roliga feministutställningen Elles på Centre Pompidou och jag köar mig fram till Jean Nouvels fantastiska skapelse Musée Quai Branly.

Ibland känns faktiskt Paris som en enda lång kö. Kan det bli annat med nästan 35 miljoner årliga turister? Inom en tjugoårsperiod från nu räknar man med att detta antal ska ha fördubblats.

Paris är världens turisthuvudstad, ingen tvekan om det. Tvåan London kommer långt efter, trean Hongkong ännu längre bak.

På de gamla kulturmötesplatserna Le Flore, La Coupole och Aux Deux Magots trängs bara turister idag. Det var länge sedan de var Camus’, Sartres och Simone de Beauvoirs stamställen. Och Ernest Hemingway och hans vänner James Joyce, Scott Fitzgerald, Ezra Pound och Gertrude Stein är också litteraturhistoria, men deras minnen lever förstås kvar på barer, bistroer, bokhandlar och bibliotek i den franska huvudstaden.

Mer läsning

Annons