Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barn av vår tid

Annons

1979 och 2009. Båda gångerna är det på Wargentisnskolan det utspelar sig. För 30 år sedan var det undertecknad som stod i centrum. Nu är det min äldste son som står på tur. Då liksom nu är vädret kyligt och grinigt. Trots det svämmar naturen över av grönska och skir blomning.

Det är början av juni och studenttider. Där upphör också likheterna mellan 2009 och 1979.

Det är rätt fascinerande hur snabbt traditioner skapas, förändras och återtas. För 30 år sedan var studenttraditionerna nere i ett absolut bottenläge. För det första sa vi inte att vi tog studenten, vi gick ut gymnasiet. Punkt slut.

Hade vi studentmössa? Nej. Arrangerades det baler? Nej. Mottagningar? Knappast. Kändes det stort och högtidligt? Inte alls. Vi sket helt enkelt i traditionerna och festade loss som vilken kväll som helst.

I mitt fotoalbum från 70-talet hittar jag en lite gulnad färgbild från kompisen Anettes lägenhet på Skolgatan. Där sitter vi ett gäng kompisar i våra vanliga kläder. Jeans och batikfärgad undertröja i mitt fall. Vinflaskorna trängs på soffbordet. På väggen hänger en affisch med Betygsfri skola ja, tack!. Om jag lyssnar riktigt noga kommer jag förmodligen att höra Nationalteatern spela från LP:n Barn av vår tid.

När klockan närmade sig midnatt släntrade vi ned till Rådhuset där alla var samlade på trappan. Nästa dag var allt som vanligt igen. De flesta av oss började jobba. Och jobb fanns det gott om.

Nu är det 2009 och äldste sonen tar studenten. Det har varit extremt mycket planering och förberedelser.

Kostym ska köpas in. Skjorta och slips ska matchas med flickvännens rosa balklänning. Det har varit lektioner i vals och foxtrot och lektioner i vett och etikett. Ett fordon måste skakas fram här kom morfars Corvette väl till pass. Studentfoton ska tas och plakat ska spikas ihop. Mat ska förberedas till mottagningen och dryck ska inhandlas.

Champagnefrukost planeras långt i förväg, för att inte tala om studentmössan den beställdes månader i förväg.

Jag läser en blogg om en studentmorsa som känner sig som Askungen som får slita och släpa men som själv inte får gå på bal.

Visst ligger det nått i hennes klagosång, men samtidigt vet jag inte om jag skulle vilja byta med dagens 19-åringar. Dom lär behöva alla fester och baler. Ös på bara. Snart nog kommer verkligheten ikapp dem och den 25 procentiga ungdomsarbetslösheten lär bita dem i svansen snabbare än de hinner säga baksmälla.

Å andra sidan verkar de själva inte vara särskilt oroliga. Ta det lugnt, säger 19-åringen. Jag läser nån kurs på universitetet och så kan jag bo hemma ett tag till.

Och så höjer han ljudet på datorn där han lyssnar på Nationalteatern på Spotify. Skönt att vi ändå kan förenas i några upplevelser. Vi är båda Barn av vår tid.

Mer läsning

Annons