Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att odla eldsjälar är bättre än extrema påhitt

/
  • För den som sett alla pjäser och hört alla konserter.
  • Stig Bahlenberg gödslade Hackås med kultur och i hans spår växer det fortfarande.

I fjol fick Clara Bodén LT:s kulturpris för sin Guldbaggenominerade essäfilm "Lägenhet + bil + allt jag har och äger", om cementerade uppfattningar om plats och dess betydelse för identiteten.
Allt fler talar om storstaden som norm och vad det gör med alla andra platser. Nu belyser LT:s kultursida ämnet ur olika perspektiv.
Läs mer:
Sara Strömbergs första del i vår krönikeserie om stad & land – Extrema Fäviken en del av landsbygdens exotifiering

Torbjörn Anderssons andra del i vår krönikeserie om stad & land – Urbana normer och verklighet

Malin Palmqvists tredje del i vår krönikeserie om stad & land – Saker som inte händer på platser som inte finns

Annons

Jag föddes i en by och allt var självklart. Sjön var nära, fjällen där bakom, åkrarna, betesmarkerna och djuren, skogen var riktiga träd, ingen plantering. 1950 var jag 17 år och skulle väl bli något. Börja på ÖP som volontär tyckte jag men föräldrarna ruskade på huvudet och vinden blåste mot Stockholm. Dit drogs alla ungdomar.

Genom kontakter blev jag inneboende på Sankt Eriksgatan och Fleminggatan. Kungsholmen var en småstad på den tiden men det visste jag inte då. Jag gick på Påhlmans och utrustad med ett par främmande språk, stenografi och maskinskrivning låg arbetsmarknaden öppen. Genom firman som skulle flytta till Vällingby fick jag som nygift min första lägenhet, en etta på Hässelby strand. Strandnära igen men inte så vackert som hemma, kunde jag konstatera. Riktigt olycklig blev jag med tre små barn i ett höghus i Farsta strand. Alla familjer såg likadana ut och det var matarbuss till T-bana som gällde.

Jag lyckades mot alla odds byta till en likvärdig lägenhet i ett nybygge på Långholmsgatan. Där blev vi plötsligt en förtjusande familj med tre barn! Och jag kunde börja arbeta på kvällar åtminstone och släpa med barnen till Gärdesfester och museer. Daghemsplats fanns inte men livet ljusnade. Valmöjligheterna ökade, jag började studera till lärare och kände mig som en människa. Det var det härliga 70-talet som också medförde kris och skilsmässa. Flytt till Erstagatan, en annan del av det ringaktade Söder. Slutsats av min flyttkarusell: förort med homogen befolkning, brist på arbetsplatser, noll kultur, sovstad, ingen bra idé.

Per Schlingmann hävdar att urbanisering och avfolkning är ödesbestämt. Klart alla vill bo i stan! Om landsbygden ska ha en chans måste man ha mycket bättre företrädare, säger han och antyder att lantisar är lite osmartare, ja ni vet. Vissa samhällsändringar går kanske inte att hindra, men vi bör stanna upp och tänka. När jag flyttade tillbaka till byn 1980 upptäckte jag något viktigt. En person, Stig Bahlenberg, konstnär, lärare, teaterpedagog och politiker hade vattnat och gödslat samhället med kultur. Barn behöver något mer än frisk luft och fotboll, var hans tes. Lärarna fortbildades, teaterverkstad startades, estetiska ämnen kom i fokus. Stig dog 1996 men hans ande lever än. Vi som bor i byn har chans att måla, sjunga i kör och spela teater. Vi skapar och bidrar. Att odla kultur och sina eldsjälar är bättre än extrema påhitt och tjusiga varumärken. Staden attraherar genom tillgänglighet och mångfald, alla kan hitta sin grej och sina vänner. På landet måste vi anstränga oss mer och det behöver inte vara dåligt.

I somras fick jag besök av en ung man från Hamburg. Han frågade: "Vad kostar ett hus här? Jag har sett alla pjäser och hört alla konserter, nu längtar jag till granskogar och grusvägar!"

Mer läsning

Annons