Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Askmolnet. Och Decamerone i vår tid.

Det var en mycket märklig upplevelse – och rätt lärorik när man ser tillbaka på vad som hände.

Annons

Första veckan i april befann jag mig på en reportageresa i norra Thailand, på gränsen mot Laos, i den så kallade Isan-provinsen. Med ett inrikesflyg hade jag landat i Udon Thani för att med bil fortsätta mot Nong Khai och Mekongfloden, som jag sedan följde västerut.

Det thailändska nyårsfirandet, Songkran, var i full gång och det var uppsluppen fest i alla byar och städer.

Jag hälsade på hos risbönder och fiskare vid Mekongfloden, jag besökte nationalparker och buddhisttempel. Tiden flög iväg. Fredag 16 april hade jag bokat ett flyg till Bangkok för vidare resa mot Stockholm.

Men i Bangkok tog det tvärstopp. Avskild från nyhetsflödet under en veckas tid var jag lyckligt ovetande om det askmoln som hade seglat iväg från den isländska vulkanen.

I likhet med tusentals andra passagerare försökte jag på flygplatsen boka om min flight i tron att det här skulle vara ett mycket tillfälligt flygstopp och fick det överraskande svaret att det kunde ta en eller ett par veckor innan jag kunde flyga tillbaka.

Vad jag inte visste då, men snart skulle förstå var, att flygstoppet över Europa berörde ca sju miljoner människor över hela världen. Jag var inte den ende som drabbats!

Det var bara att finna sig i situationen. Man kunde ju inte ta bussen eller tåget hem från Bangkok. Men på BBC och i Bangkok Post, där jag följde askmolnets utbredning och händelsernas utveckling, kunde jag se hur strandade och desperata människor hittade de märkligaste resvägar för att försöka ta sig hem.

Själv satt jag alltså fast i Bangkok och det hade inte varit helt fel om inte de politiska oroligheterna eskalerat till rena upploppen just då.

Precis utanför mitt hotell hade 5000 demonstrerande så kallade Rödskjortor (som vill ha tillbaka sin avsatte premiärminister Taksin Shinawatra) slagit läger i Lumpiniparken. Då och då blev det sammandrabbningar med polis och motdemonstrerande Gulskjortor (som stöder den sittande regeringen). 

En dag small det ordentligt precis utanför hotellet på den tättrafikerade Silom Road. En person dog och ett 80-tal skadades. Då fick jag rådet att försöka lämna Bangkok och jag åkte ner till kusten i Rayong-provinsen, ca 25 mil sydost om huvudstaden, för att avvakta utvecklingen.

Här på ett hotell med ett fåtal gäster incheckade tillbringade jag så ett antal sysslolösa dagar i väntan på att flyget skulle komma igång igen. Det skulle ha varit outhärdligt tråkigt om jag inte haft sällskap av några kollegor, lika ofrivilligt fångade i sin väntan och sysslolöshet.

Det var då vi i likhet med personerna i Boccacios Decamerone mellan allt ätande och drickande började berätta historier för varandra. Våra egna livs historier.

Där var den lettiska radiojournalisten Marina, som med sin ryska bakgrund, hade trakasserats svårt innan hon tillerkänts fullt medborgarskap i sitt eget hemland. Där var utrikeskorrespondenten Stephan, som berättade om skrämmande yrkesupplevelser i Sydostasien. Där var thailändska Karuna, som hade erfarenheter av att byta land, kultur och familj. Och där var jag som kom ifrån en så skyddad del av världen, att jag hade svårt att förstå vad ett askmoln kunde ställa till med.

Vi var några som flytt, inte från pesten, men väl från politiska oroligheter, och som i askmolnets förlamande skugga, nu satt och berättade historier för varandra. Decamerone i vår tid.

Det var skönt att äntligen få komma iväg med ett extrainsatt flyg tio dagar försenad. Men jag hade nog inte velat vara utan den här märkliga upplevelsen av askmolnet.

Inte en enda människa skadad, inte en enda människa dödad. Men en hel kontinent paralyserad och med följdverkningar över hela världen.

Och massor av historier upplevda  - och berättade!

 

Mer läsning

Annons