Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Antichrist är i stan

”Hela den här dagens känns som en uppladdning inför kvällens skräckupplevelse.” Repliken fälldes av sonen Henrik. Vad var det för skräck han refererade till?

Annons

Vi har börjat jobba ideellt i föreningen Folkets Bio vilket innebär att vi säljer biljetter på bio Regina en gång i veckan ungefär. Nu stod von Triers film Antichrist på programmet och det ska erkännas att det var med blandade känslor vi äntrade bion denna kväll. Å ena sidan spänd förväntan inför en mycket omskriven och debatterad film, å andra sidan lätt oro inför det som skulle kunna vara en obehaglig tungrulle med många blunda och titta bortscener.

Hur gick det? Lugn bara lugn. Man kan vara trygg med von Trier, det finns alltid något att beröras och störas av, alltid något vilt och omysigt, något som gnager och skaver och irriterar. Så långt ifrån feelgood man kan komma. Om vi bara kan stå ut med obehaget ger det lön för mödan. Det sätter fart på associationsbanorna.

Många recensenter har tänkt i termer av kön och religion vilket inte alls är särskilt märkligt för här vimlar av referenser till Bibeln, idéhistorien, litteraturen och filmen. Jag har läst massvis med väldigt spännande och tankeväckande recensioner av denna film. Den väcker onekligen mängder av tankar och känslor. Där vissa ser kvinnohat ser andra en feministisk film om vårt urspårade samhälle. Åter andra ser ett dystopiskt inlägg i klimatdebatten.

Jag känner mig stolt över att Regina visar filmen och rätt nöjd med att jag blev tvungen att se den. Men det är något märkligt med filmer som lett till stora ord och stark debatt. När man väl ser dem kan de sällan leva upp till de starka reaktionerna.

Visst, det finns obehagliga scener och blodigheter som man hade kunnat vara utan, men det hela är gjort på ett så symboliskt och övertydligt sätt att det ändå inte riktigt berör. Det är liksom inte meningen att vi ska identifiera oss och bry oss om karaktärerna och deras story. Gör vi det kan vi lika gärna gå ut och spy.

Den stora frågan om von Trier är en kvinnohatare lämnar jag därhän. Filmen kan lika gärna tolkas som en kritik av det så kallat manliga förnuftet och den manliga kulturen till förmån för den så kallat kvinnliga naturen. Problemet är väl snarare att filmens, litteraturens och religionens historia i sig vimlar av misogyni och dessa referenser tenderar att ständig poppa upp i våra tolkningar av dagens film och litteratur. Det är ibland svårt att se bortom allt historiskt bröte.

Vad säger då sonen? Han har svårt att hitta någon mening med filmen, förstår inte riktigt von Triers poäng, tycker att filmen verkar vara gjord för att. Å andra sidan kunde vi enas om att allting inte alltid behöver ha en särskild mening, framför allt får man ibland acceptera att man inte har en susning om vilken den är. Alltid något en måndagkväll i september.

Tilläggas kan att efter några avsnitt av Seinfeld på TV 5 känns allt nästan som vanligt igen. Men bara nästan. På något sätt har den von Trierska skräcken lämnat kvar en liten tänkvärd tagg i mitt med- vetande, och det är väl ett rätt bra betyg för en film.

Mer läsning

Annons