Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönikan "Minnet av Jackson"

Annons

När vi människor för ganska precis 40 år sedan landade på månen, var min pappa fem år gammal. Jag var alltså inte mycket mer än en blivande cell i en då späd pojkkropp. När vår statsminister blev mördad den där februarinatten 1986, var mammsen och pappsen kära och glada, men jag hade fyra år kvar i mörkret innan jag fick rejsa dom andra och hoppa ut här i Östersunds morgonljus. Som ni då kanske förstår, har jag väldigt svårt att minnas dessa händelser.

Men för nu exakt en vecka sen, var jag då som nu 18 år gammal och får därvid beskrivas som relativt närvarande i sinnet. Och för ganska exakt en vecka sen, satt jag på en uteservering i Borlänge av alla städer, när någon reste sig upp och skrek Michael Jackson är död! Efter det följde skålar med ölglasen och annan eufori av tölparna som letat sig in till staden likt flugor till ljus.

Vi krissurfade lite med våra mobiler, och upptäckte att de där idioterna några bord bort hade rätt. Stämningen blev konstig. Mannen var ju ändå en legend. Även om jag är för ung för hans musikaliska karriär, så har det ju varit svårt att undgå hans skandaler. Jag är inte född i förrgår.

Det är intressant när så här stora personer dör. Att se hur kvällstidningar snaskar och sörplar i geggiga detaljer, visar bilder på kroppen och håller på. Hur vissa gråter på öppen gata, hur andra skriver krönikor om ämnet i säkert tusentals lokaltidningar. På festivalcampingen där jag sov den natten, spred sig dåliga skämt som vinden. Jag tänker inte berätta i detalj, men det var något om att smälta kroppen och göra till lego så barn kunde bla bla bla.

Nåja. Förhoppningsvis blir Michael Jacksons minne ungefär som man minns sina semestrar från barndomen. Allt det tråkiga med lång väntan och pappa som svär faller i glömska, och kvar är bara nöjesfält och skratt. Glöm inte bort, Michael var ändå kungen av pop.

Mer läsning

Annons