Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Vem är skyldig?

Annons

Jag står i kassan och grips av plötslig irritation över att rabattkupongen på det jag tänker köpa gick ut igår. Desperat att göra något åt det försöker jag snällt be kassörskan om att få det billigare priset ändå. Men nej, det går inte säger hon. Det blir en stunds argumentation, tills kassörskan vinner och jag går därifrån förbannad över att hon var så vrång. Fast vad hade jag väntat mig egentligen, varför skulle hon hålla på och ändra reglerna för min skull? Hon kan väl inte göra något åt saken, visst, jag vet, och hon menade säkert inte att låta vrång, men nu råkar det vara så att jag annars inte vet vem jag ska skylla på.

Jag står och väntar på tåget, märker till min förskräckelse att turen jag brukar ta har dragits in. Frusen och arg en timme senare får tågkonduktören stå till svars för att tidtabellen har ändrats. Nu är det så säger han, försöker till en början vara vänlig, men slutar upp lika upprörd som jag och tvingas ta ett parti han inte visste att han stod för. Jag går till banken, sätter in pengar och frågar varför de måste ta ut en avgift för tjänsten. Du slipper den om du gör det hemma säger bankmannen. Detta trots att jag läser högt från pappret att det måste göras på ett bankkontor. Men hallå! Varför jobbar du på ett ställe som har så sjuka regler vill jag säga, och går utan svar därifrån. För att inte tala om söndagskvällarna när telefonen ringer och någon stockholmstjej vill sälja en prenumeration till mig på stört. Det är inte hennes fel att arbetsmarknaden ser ut som den gör, hon måste ju ha ett jobb, men just i stundens hetta är sura svar och NEJ TACK HEJDÅ det enda som kan göra mig på bättre humör.

Jag gör det ibland. Skyller på första bästa i brist på annat. Det kanske är en mänsklig försvarsmekanism. För att maktlösheten tar över när man blir tvungen att viska ut i tomma luften att ”det här var inte bra” utan att ens kunna kämpa för det. Men ibland blir det fel, stackars Petra i kassan på Willys. Får stå till svars för något som någon chef i Malmö beslutat. Stackars Janne som stämplar biljetter dagarna i ända, gör ett finfint jobb, men får skit på sig för att 10-tåget dragits in. De står där och utför allt som en så kallad övermakt beslutat, och allt är så invecklat planerat att vi inte vet vem den skyldige är. Nej, i själva verket kanske det inte ens finns en huvudansvarig, bara ett led av beslutande organ som mynnar ut i att någon i sista änden måste stå till svars för fel beslut.

Åh, jag beundrar alla servicemänniskor som står ut med allt missnöje. Till er vill jag bara säga att jag egentligen är världens snällaste människa, om lite maktlös och frustrerad ibland. Jag hoppas att ni har överseende. Jag hoppas att ni ändå stannar vänligt för mig vid övergångsstället när ni kör hem från jobbet i dag.

Mer läsning

Annons