Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Jag lämnade den krattade sandlådan

Det finns två alternativ för en journalist som bevakar de olympiska spelen i Ryssland.

Annons

Antingen stannar man bakom grindarna och skriver att det ett fantastiskt OS. Rent och snyggt, fina byggnader och ingen misär så långt ögat kan nå.

Eller så kliver man ut ur grindarna och tittar på det som Putin inte vill att omvärlden vill se.

Jag gjorde det sistnämnda och är glad för det. Men jag är inte glad över det jag fick se.

Så här fungerar det. I Adler utanför Sotji ligger den fantastiska OS-byn. Det är ett enormt område där de mäktiga arenorna finns. Där bor också de aktiva som tävlar om medaljer i de olika hallarna.

Säkerheten är enorm. För att komma in krävs visitering, genomlysning av alla väskor samt förstås en privat ackreditering. Inne på området vajar palmerna och det är kliniskt rent. Du hittar inte ens en liten cigarettfimp.

De allra flesta lämnar aldrig det området eftersom då kan säkerheten inte längre garanteras. Men OS-byn är så stor så att det är inga problem med en rejäl löprunda.

När det gäller oss journalister som bussas mellan OS-området i bergen och OS-området i Sotji är förstås också säkerhetsapparaten uppskruvad. När vi lämnar en av de belägrade platserna så plomberas bussen med stora tejpbitar på dörrar, tanklock, motorhuv och så vidare. Är en plombering bruten vid ankomst tar det tid. Lång tid.

Då ska hundar gå igenom bussarna.

Annars räcker det att med speglar kontrollera bussen undersida.

Vi åker från en fantastisk plats till en annan. Ryssland är hur bra som helst. Det kommer de flesta att säga som kommer hem.

I går lämnade jag grindarna och gick ut i det verkliga Ryssland. Efter bara 20 minuters promenad får jag se det ingen vill visa upp. Förstörda parker där det nu ligger tonvis med sopor. Allt som är skövlat för att få till en OS-by ligger utom synhåll för oss som är på OS.

Jag går förbi ruckel där folk faktiskt bor och inser att de ändå har tur. De som bodde där vi ska leka i två veckor har inga hem kvar. Där har husen skövlats.

Jag går en sväng ut mot Svarta havet och inser att jag för första gången sedan ankomsten till Ryssland inte känner mig säker. Jag är faktiskt lite rädd.

Jag återvänder till tryggheten, till de nya hotellen, tunnlarna, kabinbanorna, arenorna och vägarna.

Kevan Gospar, ordförande för IOK:s presskommitté, säger att det är en av de största förändringarna på jordklotet någonsin.

Jag inser att jag varit i en sagovärld i två veckor. Jag som så naivt trodde att jag hade åkt till Ryssland.

I dag regnade det i berget under storslalomtävlingen. Jag var genomblöt.

Men det är inte läge att gnälla.