Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Det var något sjukt med pallen

Annons

Det kan vara den sjukaste prispallen någonsin.

Eller som Johan Olsson sa:

– Den haltande pallen.

Överst stod Dario Cologna som för knappt två månader sedan låg på operationsbordet där läkarna skar i hans trasiga fot.

Näst överst stod Johan Olsson som hade så ont för en månad sedan att han inte ens kunde lyfta dottern Molly som fyller tre år i mars.

På tredje pallplats stod Daniel Richardsson som var med i den otäcka trafikolyckan för sju månader sedan när han miste sin vän och själv skadade sig illa själv.

Det här blev berättelsen om den trasiga foten, det ömmande revbenet och korsbandet som försvann.

Att någon av dessa åkare skulle lyckas ta sig till OS var tveksamt. Att alla tre skulle ta sig till OS var osannolikt och att de skulle hamna på samma prispall var… Ja, det finns nog inte ord för det.

Johan Olsson har haft en tung säsong och jobbig resa mot OS. Sjukdomar och skador har förföljt honom efter en bra träningssommar. Han var faktiskt nära att ge upp och hade det inte varit för frun Anna så kanske han hade suttit framför tv:n denna februarifredag.

Hon intalade honom att inte ge upp förrän OS-veckorna var över.

Hennes ord var avgörande i kampen mot klockan.

Olsson har sagt att han ska kliva av landslaget efter den här säsongen. Kanske blir det satsning på långloppscupen.

När han klev av scenen med medaljen runt halsen viskade jag: "Ändrar du ditt beslut nu när du har minst en OS-medalj med dig hem."

– Inte en chans. Inte en chans.

Men den som alla ändå gladdes mest åt var Daniel Richardsson. Om Johan Olsson haft en jobbig tid bakom sig så är det ingenting mot Daniel Richardsson

Han såg sin vän dö på E4 i juli förra året. De hade inte en chans när de blev påkörda vid ett däckbyte. Richardsson fick behålla livet men ådrog sig en svår knäskada som har slutat med att läkarna plockat bort ena korsbandet.

Men jobbet med den psykiska hälsan har säkert varit värre en den fysiska.

Tårarna från klubbkompisen och nära vännen Anders Södergren sa det mesta.

– Johan får ursäkta, men jag gläds allra mest åt Daniels medalj, sa Södergren.

Det Daniel Richardsson har gjort skulle platsa i det gamla Rekordmagasinet.

När han stod där på pallen med medaljen och blickade upp mot skyn. Då var det inte svårt att ana vem han tänkte på.

Om bragdguldet var ett pris som skulle ha delats ut till en bragd så vet jag vem som hade fått min röst.