Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Blå-gula framgångar som värmde lite extra

Det finns idrottsmän jag unnar mer framgång än andra. Fråga mig inte varför, men Björn Ferry och Daniel Richardsson tillhör den kategorin. Deras triumfer i helgen värmde därför extra.

Annons

Daniel Richardsson kan numer titulera sig legendar. Så blir det för alla som vinner Holmenkollens femmil – skidsportens blå band. Sättet han gjorde det på stärker dessutom prestationen. Här lyckades ickespurtaren Richardsson plocka ner både ryssen Legkov och norrmannen Sundby sista biten. Men då hade Östersundsbon förstås grillat de andra rejält innan trion nådde stadion.

Holmenkollens femmil är speciell. Upp och ner om och om igen gör att den bästes kroppskrafter lätt sinar sista milen. Daniel Richardsson disponerade loppet perfekt och blev sextonde svensk att vinna klassikern sedan Sven Utterströms blå-gula premiärviktoria 1929. Loppet har körts sedan 1900 med uppehåll för nazistockupationen 1941-45.

Segern var honom väl unt. Daniel Richardsson är en helyllekille, ödmjuk och väldigt seriös i sitt idrottsutövande.

Björn Ferry är skidskyttecirkusens gamäng. Han sjunger på sista versen som aktiv och inga segrar i världen lär kunna få honom att ompröva beslutet att i vår lägga skidor och bössa på hyllan. Just därför var det extra roligt att Ferry på söndagen fick ännu en fullträff och vann masstarten i Pokljuka.

Att han sköt fullt och regelrätt åkte ifrån fransmannen Martin Fourcade på spurtvarvet, gör Ferrys nionde WC-seger extra minnesvärd. Triumfen var rättmätig. Björn Ferry var bara bäst och kan snart göra bokslut utifrån ett epitet som många elitidrottare säkert avundas honom: Att sluta när du är på topp.

Klättrar uppåt i sina respektive karriärer med stormsteg gör däremot både Lars Nelson och Emma Wikén, båda skidåkare för Åsarna IK. Duon vann OS-guld i Sotji i stafett och svarade rent allmänt för fantastiska olympiska insatser.

I helgen var Lars Nelson femma på femmilen i Holmenkollen och Emma Wikén sexa i damernas tuffa tremil. De är fantastiska bedrifter i stenhård internationell konkurrens och visar att båda slagit sig in i yppersta eliten, sannolikt för att stanna där i många år framåt.

Kvar i Elitserien är även Ås pingistjejer efter två triumfer på lördagen över Falköping och Skurup. En allmänt strulig säsong med skador och andra problem när lagets ankare flyttade hem till Puerto Rico mitt under seriespelet, rätade nu ändå upp sig.

Ås pingistjejer är lite av en främlingslegion med walesiskan Chloe Thomas och Michelle Quach, kompletterade av hemmatjejen Emelie Fitzgerald.

Men vi har fler lag som kan etiketteras på samma sätt. Både ÖFK och Jämtland Basket består till stor del av importer. Det är så här elitidrotten fungerar i dag och Ås IF förtjänar beröm, både på spelar- och ledarsidan för ännu ett klarat kontrakt i högsta divisionen.

Om Alexander "The Mauler" Gustafsson sysslar med idrott, eller om kombinationen brutalt slagsmål och boxning bör härledas till någonting annat, kan jag inte svara på. Hur som helst var hans uppvisning mot Londonbon Jimi Manuwa någonting i hästväg.

När den i 14 UFC–matcher obesegrade Manuwa blottade alla sina muskler, fick vi som var med 1985 en déjà vu av hur det såg ut inför dåvarande Europamästaren i tungviktsboxning Anders "Lillen" Eklunds titelfight mot en annan Londonbo, Frank Bruno.

Britten var muskulös och hade utstrålning medan en lite villrådig hemvävd Eklund liknande Alexander Gustafsson när "The Mauler" äntrade buren i lördags kväll.

Där upphörde likheterna. Anders "Lillen" Eklund knockades. Nu var det Alexander Gustafsson som tog för sig och med blixtens hastighet dödade han matchen tidigt i andra ronden efter både ett knä på hakan, ett antal käftsmällar i övrigt och ett skoningslöst avslut nere på golvet. Tur att domaren kastade sig in i hetluften och bröt innan britten hann slås fördärvad.

Otäckt var det, men liksom det går älska fartens faror i Formel l, går det även känna en sorts dubbelbottnad rädsla/förtjusning inför primitiviteten i den moderna boxningens brutala Ultimate Fighting Championchip, UFC.

Mästarbältesmatch nästa väntar nu för Alexander Gustafsson. Hoppas bara han slipper sjukhusvistelse som efter förra gångens knappa förlust mot lätta tungviktens världsetta Jon Jones då för övrigt båda slagskämparna miste en och annan hjärncell...