Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kristina Sandberg landar med Maj

Födelse, död och köksarbete. Med "Liv till varje pris" avslutar Kristina Sandberg sin trilogi om Maj från Östersund, en berättelse om existensens villkor och om en hemmafru som blir kvar i sitt kök.

Annons

"Vill ni se en stjärna" utbrister den 90-åriga Maj i en kort samtida passus i den tredje romanen.

Hennes utrop är överraskande, lite knäppt och rörande. Under större delen av sitt liv har hon varit en person som tystat sina åsikter utåt. En historiskt sett förbisedd figur som i Kristina Sandbergs romansvit får hela scenutrymmet.

– Tanken var ju att Maj skulle få ta den här platsen men att det också skulle synas vilket pris hon betalade. Jag ville skriva om det som många kvinnor känt en stolthet över, men som också tas för givet, det där dagliga nötandet som bara ska finnas där.

I "En stad av ljus" lyfter Kerstin Ekman en passage om damm, flagnade hudrester och ludd till en existentiell skildring av det som var traditionellt kvinnoslit.

Ändå lär Kristina Sandberg vara ganska ensam om att ha skrivit tre romaner om en hemmafru på 1950-talet som inte revolterar, utan som tvärtom kämpar för att leva upp till samtidens hårda krav.

– Jag kan ju märka en reaktion framför allt från lite äldre intellektuella kvinnor att det finns något lite hotfullt i det här, att de tycker "men varför ska du dra upp det här? Nu när vi kommit så långt, kom inte och påstå att vi ska vara hemmafruar", men det gör jag ju inte, säger hon med eftertryck.

– I den feministiska diskussionen inom skönlitteraturen fanns det under en period ett sug efter den här expansiva kvinnan som tar plats och bryter mot väldigt mycket, och när det finns sådana påbud måste jag bråka med dem. För är det inte politiskt också att skildra det andra, allt det som gör det så svårt att vara expansiv och ta plats, att bryta ny mark?

Fotograferingen tar plats i Nordiska museets uppbyggda folkhemslägenhet med HSB:s planlösning från 1947. Under skrivandet har hon utgått från ett HSB-kök årsmodell 1946, ett trångt arbetskök där Maj, före detta konditoribiträde, får uttrycka sin själ och tygla sin oro genom stuvningar, stekar och mazariner.

Berättelsen återges genom hennes motstridiga inre röster, "surret" som Kristina Sandberg kallar denna inre monolog full av tidstypiska uttryck men där orden saknas för så mycket viktigt.

Sin personliga ingång har hon i sin egen mormor, generationskamrat med den fiktiva Maj. Gravid med sitt första barn försökte Kristina Sandberg fråga ut sin mormor om hennes liv. När den gamla kvinnan konfronterades med barnbarnets plötsliga insikt om att hon inte var gift när hon blev gravid dog samtalet tvärt.

– Hon bara gick. Det var så laddat fortfarande, det är klart att det var ett startskott för den här berättelsen som jag brukar kalla "skammens tysta ansikte".

Hon säger det lite teatraliskt, vid det här laget har Kristina Sandberg berättat det mer än en gång, men berättelsen om Maj handlar också om undertryckt sexualitet.

– Jag tänker att det har att göra med skammen, att bli gravid som ogift, att något förstörs. Så var naturligtvis inte för alla, men just i Majs fall var det värsta som kunde ske. Hon räddades in i äktenskapet, men i sig själv har hon kvar den här smutskänslan som hon har svårt att överbrygga.

I den tredje romanen har 50-talet övergått till tidigt 60-tal, barnen börjar bli stora, maken Tomas, degraderad i familjeföretaget, kämpar med sin alkoholism. När Maj äntligen nått till en punkt i livet där hon börjar känna sig säker för att inte säga stolt i sitt kök börjar hon bli ifrågasatt av sin samtid. Samtidigt tvingas hon ta jobb på ett tvätteri för bidra till familjeförsörjningen.

– I dag kan vi säga "heja Maj, du går ut och bidrar!", men för henne var det nästan en skam. Man måste sätta sig in i hennes tid och titta på hennes val. Sedan - och det känns som om jag inte kan säga det tillräckligt ofta - fanns det andra som ville förvärvsarbeta. Men Maj är Maj och hon måste få vara det. Det finns medsystrar där ute som haft liknande liv, det har jag fått så otroligt mycket respons på.

Erika Josefsson/TT

erika.josefsson@tt.se