Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kontrasternas Kenya

Sol och bad. Vilda djur. Spännande mat. Exotisk kultur. Kenya kan erbjuda det mesta man önskar sig av en avkopplande vintersemester.

Men åker man till Kenya med Birka folkhögskolas Afrikakurs får man mer därtill.

En värld av kontraster. Av maktlöshet och hopp. En annan verklighet inpå bara skinnet.

Och man kommer hem som en ny människa; mindre tvärsäker på det mesta

Annons

Hela hösten hade vi fokuserat på Afrika. Deltagit i kvällsmöten och helgträffar. Lyssnat på förnämliga föreläsare som gav stora perspektiv på utvecklingen och tidigare elever på Afrikautbildningarna som berättade om småskaliga projekt som just de engagerat sig i.

Vi tyckte att vi var ganska väl förberedda.

Och så dimper vi ner i Nairobi, huvudstad i ett land med 40 miljoner invånare och en av Afrikas snabbast växande ekonomier. Här finns regionens största flygplats och en av kontinentens mäktigaste aktiebörser. Här huserar UNEP och UN Habitat (FN:s organ för miljövård respektive boende- och bebyggelsefrågor) i en enorm park i en av de fashionablare stadsdelarna. Och här finns Kibera, Afrikas största slumområde med en yta på 2,5 kvadratkilometer och okänt invånarantal. Drygt 170 000 säger Kenyas senaste egna folkräkning. En halv miljon säger vissa källor. Snarare en hel säger andra.

Våra lärare och reseledare, Sven Gustavsson från Orrviken och Annki Holmberg från Rödön, känner Nairobi utan och innan. De har båda bott här med sina familjer och arbetat på Svenska skolan i flera omgångar, och sedan ett drygt decennium har de förestått Birkas Afrikautbildningar med årliga studieresor hit.

En av alla de NGO:s – fristående organisationer – som Sven och Annki har etablerat kontakt med genom åren är Wayo Wayo Africa, som arbetar med utbildning av unga människor i urbana miljöer. Organisationen har funnits i ett tiotal år och i januari 2013 öppnade den en fritidsgård i Kibera. Gården har öppet kvällar, helger och lov. När ungdomarna inte är i skolan kan de komma hit och studera, äta, skapa och umgås. Här kan de dansa, träna, måla, filma och spela in musik i en riktig studio.

En del – alltför många – kommer också hit på tider när de egentligen borde vara i skolan. De har inte råd med skolavgifterna. Primary school (grundskolan) är förhållandevis billig. Men när det är dags för high school (gymnasium) flerdubblas avgifterna och då tar det stopp.

Nästa steg i Wayo Wayo Africas projekt i Kibera är därför att hjälpa ungdomar i gymnasieåldern med deras skolavgifter. Pengar kommer in från bidragsgivare i bland annat Sverige, men ungdomarna på fritidsgården är också med och hjälper till på sitt vis. Mot en mindre avgift bjuder de oss på en färgsprakande dansföreställning med inslag av både traditionella afrikanska danser och modernaste hiphop. Deras ledare Monica Adhiambo som är professionell dansare har koreograferat.

Monica är också en utmärkt kock, och i fritidsgårdens enkla kök tillreder hon en lunch som hör till det bästa vi får smaka under våra tre veckor i Kenya.

Monicas partner och parhäst i ledningen för Wayo Wayo i Kibera heter Petter Ericsson och är svensk. Tillsammans med några av gårdens äldre ungdomar tar han med oss på en slum walk, en vandring genom stadsdelen som inga vanliga turister skulle kunna genomföra.

Vi delas upp i två grupper och uppmanas att hålla ihop så tätt som möjligt. Dyra klockor och andra smycken tar vi av oss. Vi ska inte ta kort eller filma, dels för att dyr fotoutrustning är stöldbegärlig, förstås, men också av respekt för invånarnas integritet.

Och här på vår slum walk kommer den första och kanske starkaste av resans alla omtumlande aha-upplevelser: "Jaha, det är så här det är. Det som vi sett på TV, hört om på radio, fått berättat för oss på Birka. Det som vi sett och hört men inte förstått."

Plåtskjulen som står så tätt, så tätt att man inte ser var det ena slutar och det andra tar vid. Det röda dammet som virvlar upp från de torra, jordiga gränderna. Lukten från sophögarna längs det halvt igenvuxna järnvägsspåret. Och från alla flying toilets, plastpåsarna med kiss och bajs som nattetid kastas ut från bostäderna. (Det finns en del offentliga toaletter i området men för många är det långt att gå och nattetid vågar man sig inte ut, särskilt om man är kvinna och vill undvika överfall och våldtäkt.)

Det kryllar av folk längs vägen. Barn och vuxna. Det tvättas i baljor och lagas mat på utomhuskök, det tillverkas smycken och säljs frukt och grönsaker i små stånd.

Någon blänger misstänksamt på vårt gäng med vitingar i gåsmarsch genom området, men de flesta ler glatt och tycks hälsa oss välkomna att se hur de har det. Att se att allt inte är elände i Kibera, här finns mycket att vara stolt över också.

Vi går in och hälsar på hos Happiness Mwisha och hennes mamma. Happiness är 15 år gammal och en av tio ungdomar på Wayo Wayo som redan får ekonomiskt stöd av projektet för att kunna gå i high school.

Happiness mamma berättar att hon flyttade hit från grannlandet Tanzania när det var dags för hennes två barn att börja skolan. Barnens far hade försvunnit ur bilden och hon sökte sig över gränsen i jakt på ett bättre liv.

Om hon hittade det?

– Ja, här är mycket bättre än i Tanzania. Vi trivs i Kibera, säger hon. Hon är glad att hennes dotter kommit in på Wayo Wayo och hoppas också att den yngre sonen ska få plats där så småningom.

Happiness mamma försörjer sig på att tillverka smycken. Hon visar hur det går till att göra pärlor av smala remsor färggrant papper som rullas hårt och fixeras med lim.

Vi handlar armband, halsband och örhängen och ingen av oss känner behov av att pruta. Det är vackra smycken som vi verkligen vill ha och en spottstyver för oss är ett viktigt bidrag till familjens uppehälle för henne. Och vi känner att det vi ägnar oss är "trade instead of aid" i liten skala. Handel, inte bistånd, är lösningen på utvecklingsländernas problem, har vi lärt oss på Birka.

Happiness följer med oss tillbaka till fritidsgården och här uppstår ett kärt möte mellan henne och Barbro Weije från Lugnvik. Barbro är före detta skolsköterska och går Afrikakursen för andra gången. När hon var här i fjol träffades de båda och tycke uppstod. Ögonen lyser på dem båda när de nu får träffas igen.

Barbro och hennes man Kenneth Pettersson stannar sex veckor i Kenya den här gången och det blir fler besök på Wayo Wayo under den tiden. Efteråt får vi höra att Kenneth tagit på sig att samla ihop 10.000 kronor till en pump- och ledningsanläggning som ska förse Wayo Wayo med rent vatten. Vi får också höra att de pengar vår grupps dagsbesök i Kibera inbringat – för lunch, dansföreställning, slum walk och en videofilm från vandringen som Wayo Wayos egna filmare spelat in åt oss – nästan räcker till ett års skolavgifter för två gymnasister.

Det känns gott.