Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konstnären Olof Ågren och myterna

(Bonniers)

Annons

Det berättas om den grekiske filosofen Diogenes att han bodde i en tunna. När Alexander den store sökte upp honom och frågade om han önskade sig något bad Diogenes honom att flytta sig eftersom han skymde solen. Strävan efter oberoende, illusionslöshet och brist på strävan efter världslig framgång, kännetecknade det cyniska levnads- och tänkesättet. Över tvåtusen år senare levde en konstnär som jag vill beteckna som cyniker i den meningen. Olof Ågren (1874-1962) växte upp i Alsen och Rödön, via målaryrket i Östersund blev han sedan konstnär i Stockholm med avbrott för långa vistelser i Frankrike och Italien.

Fredrik Sjöbergs bok "Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent" är skriven i sakprosaform och låter berättelsen om Olof Ågren löpa parallellt med den om en annan konstnär, Lotte Laserstein (1898-1993). Men det är även en text med ständiga återkomster till författaren själv, hur hans eget skapande korresponderar med deras. Läsaren får följa Ågrens väg in i konsten eller kanske snarare Sjöbergs upptäcktsfärd i Ågrens fotspår på arkiv och institutioner. Det är en spännande färd som någorlunda följer en kronologi och sätter in saker i sitt sammanhang men med ständiga tankeutflykter till Sjöbergs samtid och till andra ämnen. Han passar på att komma tillrätta med en del felaktiga uppgifter som uppkommit kring den legendomspunne Ågren. Det främsta intresset kretsar hela tiden kring hans avhopp från en lovande karriär efter succéutställningen på Galerie Moderne år 1933. I enlighet med bokens sensmoral gav han upp, slutade måla och blev småbrukare i Flivik utanför Oskarshamn.

Nu kan man tycka att Sjöberg gör lite för stor affär av Ågrens föregivna avslut med konsten. Flytten från Stockholm och verksamheten som småbrukare fick förstås konsekvenser för konstnärsbanan, men han deltog fortfarande i utställningar och så sent som 1944 sände han in ett bidrag till tävlingen om utsmyckningen av läroverket i Östersund. Jämtlands läns konstförening har flera målningar tillkomna på 40- och 50-talen. Hur man än vrider och vänder på det hade han dock 1933 redan åstadkommit sina mest intressanta verk. Vari bestod då dessa? Här är Sjöberg inne på en intressant linje när han anser att Ågrens konst är svår att beskriva. Han var en av dessa konstnärer som reste till Italien efter det första världskriget och lät sig inspireras av ungrenässansens mästare. Här skapade Ågren bildberättelser, de blev ännu mer fascinerande kring 1924, personligen tror jag han påverkades av mötet med Nils von Dardels konst det året. Sjöberg vill inte använda beteckningen naivist. Det är enkelt att placera i fack eller ytterligare späda på konstnärsmyten genom att ansluta sig till kören av röster som säger att Ågren följde sin egen väg utan att bry sig om andra.

Som fattig elev vid Konstakademien hade Ågren ingått i kollektivet Neglinge utanför Stockholm. Med tanke på de särpräglade individer som bodde där och på idealen om det ensamma konstnärliga geniet är det kanske inte så konstigt att Ågren blev en sådan individualist som han blev. Något förvånande avvisar Sjöberg tanken på att han skulle ha varit en målarfilosof. Hans texter tyder inte på detta. Men visar inte måleriet på det? Det kan läsare själva ta ställning till genom att studera bokens rika bildmaterial.