Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Konsthappening med dans och graffiti om alltings förgänglighet

Fredagens konsthappening i Ovikenveckan går under rubriken "Konstkraft _vi_agra-konst" och vill berätta om energi.

Händelsen är en del i projektet Konstgödning där kulturarbetare arbetar med konst på olika sätt i länets alla kommuner.

I ett mörkt rum tar konstnärerna Anna Norlén och Henrik Ljusberg plats tillsammans med dansaren Josefine Olsson. De bildar två tydliga team. Konstnärerna är inriktade på den mörka, tomma väggen som begränsar rummet bakåt. Flytande skuggor projiceras över väggen. Josefine Olsson ligger hopkrupen i rummets mitt för att sedan vecklas ut och börja improvisera till Gidges atmosfäriska electronica i "Norrland".

Musiken växlar mycket i stil och uttryck och dansen följer med, men bottnar i streetdansuttrycket. Josefine Olsson har nyss återvänt hem efter ett år på Åsa folkhögskolas streetdansutbildning. Allra mest gillar jag när rörelseenergin tydligt kastas mellan kroppsdelar som tar överhanden, eller får leda den övriga kroppen. Konstnärerna tar ingen notis om dansaren, de är helt inriktade på målningens framväxt över den mörka ytan. Arbetar sömlöst tillsammans, som om de fyllde i varandras tankegångar och konturer. Blå blommor med anstrykning av kurbits växer fram under sprayburkarnas pysande läte.

Det är som att dansaren och målningen är på samma lag: dansen som förgänglig rörelse, medan måleriet är en rörelse som ger ett tydligt avtryck. Josefine Olsson ställer sig mot målningen, huden blir blåmålad, som att hon ville uppgå i bilden, bli ett med den. Eller för den delen vara dess förlängning ute i rummet. Jag skulle gärna se någon slags utveckling i relationen mellan de två lagen.

Men målningen visar sig vara lika förgänglig som dansen och återgår till det mörker där den uppstod. Det känns vemodigt. Jag tänker på lagar om energi: att den inte kan försvinna bara omvandlas. Och jag tänker på samhällen som uppstår och blomstrar för att sedan bli övermålade. Energin tar vägen någon annanstans. Men framför allt tänker jag nog på det förgängliga i villkoren för konstarter som dans och den ursprungliga graffitin, att teckna i luften eller till dess att någon tvättar bort eller målar över.

Att bara bli kvar i den som har sett.