Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konst och jämställdhet – så funkar det (inte) i länet

/
  • Linda Petersson: ”En samlingsutställning med bara kvinnor kallar man gärna för en kvinnlig utställning. Men vem säger manlig om en utställning där det är bara män som ställer ut?”
  • Kristina Wrang: ”Vi kvinnor måste uppmuntra varandra att hålla oss framme, visa upp oss, söka stipendier. Vi kan inte klaga på att vi aldrig får några stipendier om vi inte söker. Sen måste givetvis även männen stötta oss. Det är ingen idé att vi söker om männen som bestämmer alltid ger stipendierna till andra män.”

Fler kvinnor än män är konstintresserade. Och fler kvinnor än män är konstnärer. Men det är männen som bestämmer och det är manliga normer som styr.

I boken ”Konsten – så funkar det (inte)” pekar Konstnärernas Riksorganisation – KRO – på en skrämmande brist på jämställdhet inom bildkonsten i Sverige.

Och även om den statistik LT tagit fram tyder på att Jämtlands län ligger bättre till än genomsnittet så finns problemen även här, menar fyra konstnärer som LT talat med.

Annons

Kristina Wrang, MalinMatilda Allberg, Karin Kvam och Linda Petersson har alla läst skriften från KRO och reagerat på samma vis. Med igenkänning. Och med ilska.

De känner ilska över att begreppet jämställdhet så ofta ställs i motsats till begreppet konstnärlig kvalitet.

”Vi kan inte gå efter kön när vi handlar konst. Den konstnärliga kvaliteten måste vara avgörande”, säger konsthalls- och museicheferna. Och köper in mer – och dyrare – konst av män än av kvinnor.

”Vi kan inte gå efter kön när vi tar in elever. Den konstnärliga begåvningen måste vara avgörande”, säger konsthögskolornas intagningsnämnder. Och tar in fler män än kvinnor fast det är fler kvinnor än män som söker.

Till och med kulturminister Lena Adelsohn LiIjeroth (M) har gått på resonemanget om att jämställdhet innebär ett hot mot den konstnärliga kvaliteten:

– Vi ger pengar till kultur som förhoppningsvis håller hög kvalitet, sen kan det hända att det slår ojämlikt – socialt, etiskt, genusmässigt, geografiskt. Och ska man hålla på och bara sortera de rätta plupparna, då är det inte säkert att resultatet blir så lyckat, säger hon.

För de fyra jämtländska konstnärerna är det alldeles självklart att mångfald inte är ett hot utan en viktig förutsättning för konstens utveckling. Att konsten skulle gynnas av att man bröt dominansen av vita män från medelklassen.

– Om kvinnorna får ta den plats som de är berättigade till kommer mycket att hända, säger Karin Kvam.

Hon menar att det finns en kvalitetstradition, en konstnärlig kanon, som bygger på mannen som norm:

Män representerar mänskligheten, kvinnor representerar bara kvinnorna. Mäns konst är mänsklig konst, kvinnors konst är kvinnlig.

– Och om en man och en kvinna målar varsin mycket personlig bild kan du ge dig den på att mannens tavla kallas ”allmängiltig” medan kvinnans beskrivs som ”privat”.

Kristina Wrang, MalinMatilda Allberg, Karin Kvam och Linda Petersson är alla medvetna om att de själva är präglade av den mansdominerade traditionen. Att de i någon mån gått på myten om att det är männen som är konstnärliga genier.

– Många gånger upphöjer vi männen och förminskar oss själva utan att tänka på det, säger Kristina Wrang.

Hon är inflyttad till Jämtland och tycker att här finns en enorm manskultur som även avspeglar sig i konstlivet.

– Den manliga traditionen dominerar. Män stöttar män. Och det är vanligt att kvinnor osynliggörs.

Linda Petersson är också inflyttad och berättar om när hon första gången blev tillfrågad om att ställa ut på ett galleri i länet:

– Jag skulle inte få ställa ut ensam, utan erbjöds att dela utställningen med en annan kvinna. Det skulle man inte säga till en man!

Dagarna innan vi möts på LT:s redaktion för att diskutera bildkonst och jämställdhet har debattens vågor gått höga om bristen på jämställdhet inom scenkonsten i Sverige.

En undersökning som Sveriges Radio gjort bland skådespelare och andra teaterarbetare har inte minst visat på en stor förekomst av sexuella trakasserier i branschen.

Kristina Wrang, MalinMatilda Allberg, Karin Kvam och Linda Petersson hittar flera paralleller:

– Scenkonsten karaktäriseras av korta, otrygga anställningar som gör att man inte vågar säga ifrån. Man berättar inte att man utsatts för närmanden av regissören eller teaterchefen för det kan betyda att inte får någon roll nästa gång.

– Det är förstås samma sak inom bildkonsten. Om konstnärer alls är anställda så är det inte på fasta jobb utan i kortare projekt.

Alla fyra har sett manliga makthavare i konstvärlden som försökt utnyttja sin ställning för att få sexuella favörer:

– På konstskolorna är det påfallande vanligt att manliga lärare har relationer med kvinnliga studenter. Det är inte tillåtet men förekommer hela tiden utan att någon försöker göra någonting åt det.

– Och precis som inom scenkonsten ursäktar man det ofta med ”det manliga geniets känslighet”. Konstnärskapet ursäktar – men bara för männens del – att man beter sig gränslöst.

Linda Petersson berättar att hon bad att få byta professor när hon gick på Konsthögskolan i Stockholm.

– Jag hade fått en man som ville ta hand om mig och jag kände att det inte fungerade. Jag bytte till en kvinna och fick en mentor och förebild som har betytt massor för mig.

– Alla kvinnliga studenter borde få träffa någon som verkligen kan förbereda dem på vad som väntar efter skolan, vad det innebär att vara kvinnlig konstnär där ute.

Karin Kvam säger att hon tycker det känns skönt att ha passerat 40. Som mogen kvinna är man inte lika utsatt som de unga.

– Det var så fruktansvärt jobbigt att hela tiden ha garden uppe och vara på sin vakt, säger hon.

Mer läsning

Annons