Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Konsert för stillhet och eftertanke

Visst var de laddade, en stor del av Sveriges folkmusikelit, när de äntrade scenen i sporthallen på fredagkvällen.

Annons

Första konsertkvällen på en lång decemberturné var musikerna spelsugna och redo att bjuda den månghövdade publiken på en härlig upplevelse helt i folkmusikens tecken.

Dessa riktigt bra musiker inom genren hade blandat purfärskt material med riktigt gammalt. Det gjorde att det blev en trevlig balans i programmet. Roligt var det också att de bjöd på sig själva som musikanter, alla altererar de mellan många instrument och sång och det gör att ljudbilden blir varierad och intressant.

Arrangemangen gick från helt avskalade solon till gemensamma nummer som var både idérika och nyskapande. Ale Möller, denne talangfyllde multiinstrumentalist, har fått den ovanliga gåvan att han får ljud i och kan göra musik med och på alla upptänkliga instrument. Han ger också prov på att vara en bra skrönikör. Skrönan om jultolften piggade verkligen upp konserten.

Ljudkvalitén och volymen under kvällen var behaglig och angenäm, i början tyckte jag att diskantinstrumenten försvann i ljudbilden men det bättrade på sig vartefter. Lite tröttsam var de olika sångerskornas röstornamentik, som var underbar att lyssna till när de sjöng solo, men som när de sjöng tillsammans gjorde att de lätt gick åt olika håll och intonationen blev därefter.

Höjdpunkterna för mig blev några av de gemensamma numren, bland andra "In dulce jubilo" som bjöd på ett spännande arrangemang. Underbart är det att älvdalsmålet en sådan ambassadör för sitt bevarande som Lena Willemark, hennes "O, helga natt" på denna dialekt var magisk.

Ändå kände jag mig inte riktigt berörd av allt detta goda. Det är vackert, det är genomproffsigt, musikerna är laddade till tänderna med lust och adrenalin, och ändå lyfter det inte riktigt förrän på slutet. Första avdelningen kändes långsam och konserten behövde lite fartigare musik för att få med publiken på allvar.

Men kanske berodde en del av min leda på de, för en nästan tre timmar lång konsert, extremt osköna stolarna. Synd att Östersund enbart kan erbjuda en superliga som dessa musiker en riktigt trist konsertlokal.

Lena Byström