Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kommer jag att kunna återvända hem?

Annons

För tre veckor sedan drog jag. Bort. Iväg. Kände att det var verkligen var tid att bege sig ut. Jag flyttade sextio mil söderut och dök, med huvudet först, rakt ner i skolbänken igen. Fortsatte på samma väg som förut. Den musik- och kulturpräglade gamla grusvägen med så många hinder, gupp och hål. Den våldsamt trafikerade, snirkliga vägleden med så få rastplatser, stundtals med en sådan makalös motvind och en sådan brant uppförsbacke, men samtidigt med så mycket kärlek, gemenskap och gnistrande ambitioner. Det fanns egentligen inget tvivel för mig att fortsätta åt ett annat håll. Det är ju musiken som får mitt hjärta att skena. Det är skapandeprocessen som får mina fingrar att pirra, mina öron att gapa efter mer, så vad skulle jag annars ta mig till? Nej, det fanns inte ett uns av tveksamhet när jag skulle till att välja, och det är det fortfarande inte.

Men det är någonting som har börjat skava i mig. Från mitt lilla, gult tapetbeklädda internatrum i de djupa värmländska skogarna har jag iakttagit den pågående kulturdebatten hemma i Jämtland, som i och för sig har varit aktuell sedan våren 2011, men som nu börjat oroa mig på riktigt.

I mitt Facebookflöde så har jag sett hur länets okuvliga kulturprofiler, som en skara verbalt beväpnade soldater, tappert försvarar sina hjärtefrågor i en gemensam upprustning för kulturkrig. Själv har jag suttit med en skål popcorn framför datorn, följt den livesända debatten både på nät-TV och i upprörda statusuppdateringar. Läst kommentarerna, skrattat, ilsknat till, hejat på och applåderat åt de människor som lägger ner sin själ i detta. Att försvara sitt arbete. Att försvara sitt värde. Att aldrig någonsin låta sig bli förbisedda eller försummade.

Jag har en oviss, obehaglig känsla inom mig. Som en möjlig hemvändare, kommer jag kunna fortsätta att syssla med det jag så innerligt brinner för i min barndoms miljö? Kommer jag ens känna mig välkommen i min kommun? Kommer jag om ett tag fortfarande tveka om att återvända hem eller kommer jag behöva fortsätta mot nya marker utan att ens blicka bakåt? Vandra mot platser som faktiskt tar emot mig och mitt framtidsmål med öppna armar?

Kommunfullmäktige, det är tungt som 20-åring att rulla fram ett villrådigt sinne på en sådan här snäv och gropig väg. Den väg som om och om igen negligeras och ignoreras av de människor som bestämmer dess öde. Det är tungt att vända blicken mot staden man vanligtvis håller så kär, när den nu omringas av så höga murar. För det är ni människor på Östersunds Kommun som är trafikverket i detta fall. För vår väg. Ni bestämmer om jag och många andra unga vuxna som har kulturen lindad lent runt vårt hjärta, ens ska vilja återvända hem till vår så envisa och ständigt isande Vinterstad, som faktiskt skulle kunna vara så otroligt mycket varmare än bara hockeypuckar och längdskidor, om man vidgade sitt tunnelseende lite.

Max Hällström

musiker

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel